Nedan följer en dialoag från Seinfeld.

“I don’t want hope. Hope is killing me. My dream is to become hopeless. When you’re hopeless you don’t care. And when you don’t care, that indifference makes you attractive.”
“So, hopelessness is the key?”
“It’s my only hope.”
        – George and Jerry, in “The Fix-Up”

Hur man än vänder och vrider på det behöver alla människor något att hoppas på. Hopp gör att framtiden inte är skrämmande. Vad hoppas du på?

Nästa onsdag ska jag till Eslöv för en föreläsning på biblioteket. Jag har lite skräck för detta för jag brukar skämta om Eslöv i mina föreläsningar lite. Att den har blivit utsedd till Sveriges tråkigaste stad. Jag ironiserar också kring att Eslövs turistbyrå nog inte är det mest folkrika stället på jorden.

Men sedan kommer jag till en poäng. Anledningen varför jag pratar om Eslöv är för att belysa olikheter. En gång träffade jag en kines i Eslöv berättar jag. Denna kines var född i Kina men hamnat här. Hur gick det till? Rätt högoddsat… Kankse sökte denna kines på internet och fick upp Eslövs fantastiska hemsida. Kanske upplevde denna kines en romantisk känsla för den lummiga småstaden i mitten av skåneland och samlade sin släkt och sa: Jag ska flytta. Till Eslöv. Hej då.

Jag frågade inte kinesen om hur tankarna gått när han bestämde sig att flytta hit men man kan fantisera lite. Tänk nu om alla kineser skulle söka på internet och få upp Eslövs hemsida och alla hade upplevt samma romantiska känsla för den lummiga småstaden. Alla samlar sin släkt och säger: Jag ska flytta. Till Eslöv. Hej då.

Hade det funkat? En och en halv miljard kineser som vallfärdar till Eslöv… De hade nog fått bygga ut kinesrestuarangen lite i alla fall…

Olikheter är det bästa vi har.

Vi ska tacka Gud för den härliga kinesen i Eslöv. Och vi ska tacka Gud för att inte alla kineser gillar samma stad.

Olikheter är ingen bonus – det är grunden. Fråga gitarristen varför han inte stämmer alla strängar till samma ton och han kommer titta konstigt på dig.

Att andra inte är som du och du inte är som andra skapar livet!

Nu ska jag till Maristad och tala på en ungdomssamling. See you!

… att börja blogga på allvar igen. Önskan är nu att jag ska försöka uppdatera här varje dag, bara för jag vill och tror på det jag skriver om. Jag har fått för många mejl som talar om att de har blivit upplyfta av de små tankar jag gett.  Så känn dig välkommen att följa med på en resa genom livet. Jag kommer skriva om problem och utmaningar, om glädje och besvikelse, om svarta minnen och sprudlande framtidshopp. Ge också kommentar och tips och förslag på vad ni vill jag ska ta upp för ämnen.

Idag läste jag något bra. Besvikelse är inte så farligt om den inte når in djupast i hjärtat – framgång är inte heller så farlig om den inte går en åt huvudet…

Låt mig här säga något om skillnaden på problem och bekymmer. Problem är sunt att ha och ibland ägna tankeverksamhet åt. Det gör oss mänskliga. Problem är något man berörs av, de har verklighetsförankring och tar tag i hjärtat. Men det är bekymmer har jag inte mycket övers för. Sådana som tar energi men ger ingen tillbaka. De är som snurrar bara omkring som envetna bin i skallen.

Bekymmer är negativ förväntan.

Bekymmer förstorar det lilla men på ett negativt sätt.

Bekymmer är antiproduktivt och bedövar aktiviteten. 

Bekymmer är som att drömma fast tvärtom.

Bekymmer möter besvikelsen på halva vägen.

Bekymmer springer före förnuftet.

Bekymmer är en bakfull profet som basunerar olycka och undergång.

Jag har en tid nu tänkt på ett tv-program som jag skulle vilja göra. Det är halvtimmelångt reportage i kanske 8-10 delar om hur handikappade har det runt om i världen. Jag tänker mig journalistisk strukur på det, där man ena veckan rapporterar från Vitryssland för att andra veckan från Kina etc. Man blandar fakta med att följa någon eller några människor från det landet som berättar om möjligheterna och utmaningar med att vara handikappad just där. Man kan också koppla programmet till vad FN gör, vad USA gör, vad EU gör för att verka för mänskliga rättigheter och inkluderandet för dessa människor i samhället.

Bara en tanke – men jag tror jag ska gå vidare med den. Kontakta mig gärna om ni har tips, erfarenhet eller kontakter som kan hjälpa mig.

Jag hörde en berätta om en man i Polen och har legat i koma i 25 år. Ja, det centrala i den här berättelsen är inte att mannen i fråga kom från Polen utan att han vaknade upp efter så lång tid. Till en värld som ser rätt annorlunda ut än för 25 år sedan. Journalister uppmärksammade detta och frågade vad mannen tyckte var mest annorlunda nu, efter 25 år. Vad det kanske att alla har mobil, att hybridbilar finns eller att alla twittrar? Nä, mannen sa nåt helt annat. Han sa: Ja, det som slår mig är hur människor är midre tacksamma nuförtiden…

Att ge en annan en extra chans. Det kanske är det finaste man kan göra. För man vet inte vad som döljer sig. Alla har en talang – det gäller bara att upptäcka den! Varför ligger tex arbetsmarknaden så gott som stängd för handikappade? Ett av problemen stavas utan tvekan : brist att våga ta chanser.

Jag kommer aldrig glömma när jag gick i sexan och det kom en pojke från Island som skulle börja i vår klass. Vi hade inte höga förväntningar på den här killen kan jag säga. Vi tänkte: en isländare, vad är han bra på… På rasten när vi skulle spela fotboll och välja lag valdes Beggi (som han kallades) sist. Ingen trodde han kunde spela. Men vad fel vi hade! Sanningen var att han var grym, bland de bästa i klassen. Tror ni han valdes sist nästa gång?

Chans definineras som : en positiv konskekvens av en händelse. Tänk vad många positiva konskekvenser vi får vad med om, när vi ger varandra en ärlig chans. En chans att lyckas och göra sitt bästa, en chans att få vara sig själv, och chans att få en ny chans. Om du frågar mig tycker jag en comeback borde vara en mänsklig rättighet.

Innan du tänker på allt du inte kan, ställ frågan: Vad kan jag?

Innan du ger upp, testa!

Innan du blir avundsjuk, inventera DINA skatter!

Innan du talar skit, se dig i sepegeln!

Innan du blir grå, sätt färg på tillvaron.

Innan du dör, lev!

Artikel i Aftonbladet idag. Vad tycker ni? Ska man göra abort om man tror barnet har Downs Syndrom? Själv tycker jag det ä absurt. Idag har vi mycket bättre resusrser och tänkande att alla människor ska kunna leva livsvärdiga liv. Bollen ligger hos föräldrarna och ytterst sett handlar det om deras antropologi.

Fler gör abort om fostret har Downs

Allt fler kvinnor aborterar bort bebisar med Downs syndrom. Barn med Downs syndrom
Antalet födda barn med Downs syndrom har legat still på 1 per 700–800 födslar sedan 70-talet.

Antalet graviditeter med foster med Downs syndrom har blivit fler i och med äldre mammor. Men i dag leder de här graviditeterna oftare till abort.

Mellan 1999 och 2004 aborterades 45,8 procent av alla barn med Downs syndrom. Under 2007 var siffran 54,7 procent.

Källa: Metro

EFTERLYSNING Har du/ni gjort abort när du/ni fick reda på att fostret hade Downs syndrom? Mejla – glöm inte att ange telefonnummer.
Om du fick reda på att ditt barn hade Downs syndrom, skulle du då överväga abort?

Ja Nej Se resultat
Fler och fler kvinnor skaffar barn senare i livet.

Men antalet barn födda med Downs syndrom ökar inte.

Anledningen?

Föräldrar aborterar bort dem.

Ju äldre du är när första barnet kommer – desto större risk är det att få ett barn med Downs syndrom.

Men trots att svenska kvinnor skaffar barn allt senare i livet så har antalet barn med den avvikande kromosomuppsättningen inte ökat. I dagens Metro förklarar Karin Gotwall, på Socialstyrelsens födelseregister, anledningen:

Mer fosterdiagnostik – och fler aborter. Fler än hälften av alla kvinnor som får reda på att deras foster har Downs syndrom väljer nu att abortera bort dem.

– Vi har fått mer och mer förfinad diagnostik med bättre ultraljudsteknik vilket har gjort att man upptäcker Downs syndrom tidigare. Det har lett till fler aborter, säger Karin Gotwall till Metro.

Bara 26 barn
I grannlandet Danmark erbjuds alla kvinnor fosterdiagnostik. Och det har påverkat statistiken även där. Förra året föddes 26 barn med Downs syndrom i Danmark. I Sverige var siffran 120 barn.

– Det är bara en tidsfråga innan det blir så i Sverige, säger Anna-Lena Krook, förbundsordförande på FUB, Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, till Metro.

Hon säger till tidningen att utvecklingen skvallrar om samhällets värderingar.

– Det är motsägelsefullt. Man konstaterar att människor med Downs syndrom kan leva riktigt bra liv i dag samtidigt som man beter sig som om de inte har något människovärde.