Hur ofta ger vi inte upp när vi tycker något är svårt? Vi säger ofta: det är så svårt, jag kan inte, jag ger upp… Jag skulle vilja pröva att säga att det är en gigantisk, asevärd, otrolig skillnad mellan dessa två små ord - OMÖJLIGHET kontra SVÅRT. Att lägga ett tiotusen pussel är svårt – men inte omöjligt. Att lära sig sitt Visakorts alla siffror är svårt – men inte omöjligt. Att äta ca 5000 st cocosbollar är svårt – men inte omöjligt (fråga mig).
Jag tror jag kan välja om jag ska se saker som omöjliga eller bara som väldigt svåra.
Omöjlighet-tanken: Det är kört.
Bara-väldigt svårt-tanken: Det är tufft.
Omöjlighet-tanken: Ingen idé.
Bara-väldigt svårt-tanken: Det finns en chans.
Omöjlighet-tanken: Vi lägger oss och dör här.
Bara-väldigt svårt-tanken: Vi reser oss upp och gör ett nytt försök.
Omöjlighet-tanken: Leder ofta till självömkan.
Bara-väldigt svårt-tanken: Kan leda till självinsikt.
Omöjlighet-tanken: Det där har jag aldrig lyckats med. NEJ!
Bara-väldigt svårt-tanken: Det där har jag aldrig lyckats med. NU DÅ…
Omöjlighet-tanken: Status Quo.
Bara-väldigt svårt-tanken: Tron på förändring/förbättring.
Omöjlighet-tanken – Deppigheten springer om hoppet.
Bara-väldigt svårt-tanken: Hoppet springer om deppigheten.
Många sa också det var omöjligt för mig att köra bil och till och med nu, efter 14 år med körkort, är det fortfarande folk som inte får in det i huvudet. “Du har väl i alla fall automat” säger de. Men icke, jag växlar. Sen att det gumpar lite hit och dit i bilen ibland är inte hela världen. (Om man inte är religiös innan så blir man det i framsätet bredvid mig..) Jag fick kanske öva mer än andra och tack pappa som var ute och övningskörde med mig nästa varje dag i över ett halvår. Göteborgs gator kan jag på mina 10 spastiska fingrar. Nu i efterhand kan jag konstatera: att lära mig köra bil var väldigt svårt – men långt, långt ifrån omöjligt!