Det är ganska ovanligt att…

     allt går som vi planerat,

     vi är lyckliga på alla områden i våra liv,

    alla våra relationer funkar perfekt,

    vi jämt stormtrivs med vårt jobb,

   att omständigheterna är perfekta,

   alla våra känslor är på rätt plats,

   vi har fullständig koll på vilka vi är.

Men i natten kan ljus skina. I baktakten kan man hitta rytmen. I det alldeles vanliga kan det extremt vackra lysa.

Hur ofta ger vi inte upp när vi tycker något är svårt? Vi säger ofta: det är så svårt, jag kan inte, jag ger upp… Jag skulle vilja pröva att säga att det är en gigantisk, asevärd, otrolig skillnad mellan dessa två små ord - OMÖJLIGHET kontra SVÅRT. Att lägga ett tiotusen pussel är svårt – men inte omöjligt. Att lära sig sitt Visakorts alla siffror är svårt – men inte omöjligt. Att äta ca 5000 st cocosbollar är svårt – men inte omöjligt (fråga mig).

Jag tror jag kan välja om jag ska se saker som omöjliga eller bara som väldigt svåra.

Omöjlighet-tanken: Det är kört.

Bara-väldigt svårt-tanken: Det är tufft.

Omöjlighet-tanken: Ingen idé.

Bara-väldigt svårt-tanken: Det finns en chans.

Omöjlighet-tanken: Vi lägger oss och dör här.

Bara-väldigt svårt-tanken: Vi reser oss upp och gör ett nytt försök.

Omöjlighet-tanken: Leder ofta till självömkan.

Bara-väldigt svårt-tanken: Kan leda till självinsikt.

Omöjlighet-tanken: Det där har jag aldrig lyckats med. NEJ!

Bara-väldigt svårt-tanken: Det där har jag aldrig lyckats med. NU DÅ…

Omöjlighet-tanken: Status Quo.

Bara-väldigt svårt-tanken: Tron på förändring/förbättring. 

Omöjlighet-tanken – Deppigheten springer om hoppet.

Bara-väldigt svårt-tanken: Hoppet springer om deppigheten.

Många sa också det var omöjligt för mig att köra bil och till och med nu, efter 14 år med körkort, är det fortfarande folk som inte får in det i huvudet. “Du har väl i alla fall automat” säger de. Men icke, jag växlar. Sen att det gumpar lite hit och dit i bilen ibland är inte hela världen. (Om man inte är religiös innan så blir man det i framsätet bredvid mig..) Jag fick kanske öva mer än andra och tack pappa som var ute och övningskörde med mig nästa varje dag i över ett halvår. Göteborgs gator kan jag på mina 10 spastiska fingrar. Nu i efterhand kan jag konstatera: att lära mig köra bil var väldigt svårt – men långt, långt ifrån omöjligt!

Skit händer. Om du inte upptäck det – välkommen till verkligen. En vacker brud kan få en fläck på klänningen – men hon kan gifta sig ändå. En annan kan få bensinstopp på en enslig väg i Småland men Gud välsigne mobiltelefonen.

Skit händer. I liten och stor skala. Drömmar kan krossas men betyder det att det är fel att drömma? Vi har lärt oss att inte förvänta oss för mycket så vi inte blir så besvikna. Dålig livsdevis. Allt kan få oväntade vändningar. Så dröm på. 

Jag fick bekräftelse på att jag inte är helt ute och cyklar med mitt snack om att ”jag är hellre handikappad i min kropp än i mina drömmar” när jag läste en rapport från WHO, världshälsoorganisationen. De menar att med hälsa avses ett adekvat förhållande mellan individens mål eller intentioner och kapacitet, som gör det möjligt för individen att eftersträva och uppnå de mål som han uppställt, att förverkliga sina intentioner. Intressant att hälsa och uppfyllandet av mål har en koppling. Kan man säga att välmående är den som kan förverkliga sina drömmar, eller i alla fall en gnutta av den?

Det känns som det inte riktigt är politiskt korrekt att inspirera folk att tro på sina drömmar. Det var någon som sa att om du vill få fiender, skaffa dig stora drömmar.  Man blir tagen som naiv, en dåre eller verklighetsfrämmande. Men jag tror inte att drömmar endast är till för tuffa amerikaner som Martin Luther King eller Obama, de är till för oss vanliga svenssons som lever mitt i livet – med jobb, familj och vänner. Drömmar får oss att tänka större, längre och känna livsmening.

Har du tänkt på att vi tänker hela tiden. Någon har tydligen forskat och kartlagt att gemene man tänker cirka 60 000 tankar om dagen. Det är många trådar i hjärnan det. Man har också kommit fram till att vi tänker typ 95 % samma tankar varje dag. Förändringsarbetet där uppe i ditt garnnystan är alltså rätt trögt. Som att vända en Stena Line. Att bryta tråkig rutin i ditt liv börjar med att bryta dålig rutin mellan pannbenen.

Ibland brukar jag fantisera om hur det skulle vara att tänka någon annans tankar för en dag. Bara för omväxling. Undra om man hade blivit inspirerad eller snarare mörkrädd. Jag vet i alla fall att om någon skulle låna mina tankar för en dag skulle jag skämmas rätt rejält. ”Tänker han verkligen så mycket på cocosbollar…”

Vi verkar vara negativt programmerade i våra tankar. Negativa tankar är som dammtussar ungefär – de kommer bara från ingenstans, det enda man behöver göra är att vänta. Eller som en dator som har operativsystemet Windows – strul säger inte ens hej innan de kliver in i farstun. Det verkar som det räcker att vi vaknar på morgonen så börjar vi tanka negativt. Att vara positiv däremot tar på krafterna. Positiva tankar är som dos, om vi fortsätter datorspråket. Man måste skriva egna kommanden för att något ska hända. 

 Man kan verkligen fastna i negativa tankesnurror. Jag minns när jag läste på universitet, där den mest klassiska kommentaren på rasten var: ”Åh, vad tråkigt det här är… när slutar vi?”. Denna jargong hade i princip alla studenter, även vid tillfällena då man faktiskt gillade plugget. Det gick till och med så långt att man hellre stod i kön till det förtvivlande äckliga kaffet i kaffeautomaten än satt inne på lektion.

Jag är också fascinerad över fenomenet måndagsmorgon.  Då hör man hela tiden människor på alla våra arbetsplatser muttra, som ett virusaktigt mantra: ”Fy, måndag igen.” Det är tydligen det värsta som kan hända, att det är måndag och man ska jobba igen. Man borde kanske istället vara tacksam över att ha ett jobb överhuvud taget. Man klagar på att det är så låååångt till nästa helg då man ska titta på dobbido eller något annat måttligt kul. Fy vad tråkigt att tänka och leva så. Snacka om att man kan uppfylla sina egna sunkiga profetior på det sättet. Ska fem dagar vara en transport sträcka till de andra två. Testa nästa måndag att säga: “Fatta, vilken härlig måndag det är.” Folk kommer tro du är konstig.

Tänk om vi ska skulle tänka om ibland. För livet är ofta som en kontorsstol – inställningen är a och o.

Nu är det höst – i alla fall i mitt arbete. Det får gärna vara brittsommar länge men jag börjar resa runt i landet igen. Idag var jag i Göteborg och föreläste på Västra Götalandsregionens utbildningsdag. Det gick bra och blev kanske lite roligare än seriöst men jag tror jag fick sagt det jag ville. Imorn är det Värnamo och nästa vecka bär det av till Örebro, Stockholm bla. Utöver föreläsningar har jag ett antal projekt också. En sajt där handikappade ska söka jobb är i pipeline, nåt på TV, bok ska översättas till ryska och Norge har visat intresse att jag ska komma dit och ha turné. Tur att jag i dagarna har anställt en kompis på deltid som ska lasta av mig med administration etc.

Over and out.

Nu har jag semester men bokningsförfrågningar kollar jag ibland, håll ut om jag inte svarar direkt. Nu ska vilas. I höst väntar massor av föreläsningar och kanske TV projekt. Dags att ladda batterierna. Skön sommar till er alla!!!

Vad livskvalitetet är och inte är, det är en evig fråga. Men jag skulle vilja ta upp en aspekt. Det är att livet inte bara är en motorväg, utan en landskapsväg. En dag när jag hade talat i Linköping och nästa dag skulle tala i Jönköping hade jag rätt mycket tid över. Förutom att vara på facebook, kolla twitter och andra livsviktiga sysslor tänkte jag att jag skulle ta “turistvägen” vid vättern ner till Jönköping. Wow, det var ett bra beslut. Vilken slingrig fin väg. Vilken utsikt. Vilka höjder. Vilka djup. Ja, jag kanske överdriver ett snäpp men ni fattar min poäng. Ibland är målet i livet inte att komma snabbast fram. Det är för mig den främsta anledningen att man tar motorväg. Man vill fram. Vägen är bara ett onödigt ont. Men vägen i livet är inte alltid bara onödig ond. Man kan njuta. Av höjder, djup och dalar.

Så begav det sig. I onsdags flög jag till Vitryssland för att tillsammans med hjälporganisationen Erikshjälpen besöka ett “barnhem” för handikappade. Men det började illa. Bokstavligt talat. Jag blev magsjuk när vi mellanlandande i Wien och stannade kvar där ett dygn samtidigt som Ulf, som var med och filmade, fortsatte till Vitryssland på egen tur. Ett dygn vid flygplatsen i Wien var inte romantiskt på något sätt. Jag låg i en hotellsäng den delen av tiden som jag inte hulkade vid toaletten. En kul grej så här i efterhand, dock inte alls kul då, var att personalen på flygplatsen ville jag skulle åka ambulans till sjukhus, de blandande ihop mitt illamående med mitt handikapp och vips, var jag en som behövde akut hjälp.

Väl i Vitryssland på torsdagen, blev jag hämtad på flygplatsen i Minsk av min filmare och en som jobbar på WWB – World without borders, en organisation som tillsammans med Erikshjälpen jobbar mot bättre förståelse kring handikapp. Vi åkte tre timmar nordöst och tillslut anlände vi till barnhemmet, som mer var en institution. Jag välkomnades av personal och två svenskar från Erikshjälpen som var dem som hade fixat så jag fick komma. Jag träffade genast några som bodde där, exempelvis en tjej i 20 års åldern som inte kunde gå så hennes pojkvän bar henne hela tiden. Rullstolar behövs så att säga. Sedan samtalade vi hela kvällen om allt möjligt angående situationen för handiakppade i Vitryssland i allmänhet och på detta hem i synnerhet. I landet finns 9 sådana här hem och där bor alla handikappade typ. Och många vet överhuvudtaget inte att dessa hem finns. Handikappade syns inte i samhället.

Nästa dag vet jag inte hur jag ska beskriva. Det var då jag träffade de 260 barnen, eller en del var i 30 års åldern faktiskt. Här bor människor med vitt skilda öden kan man säga. En del är gravt handikappade, andra har rätt små handikapp. Gemensamt är att alla är tvingade att bo här. Och nog är det bra på några sätt att de får tak över huvudet, mat att äta och i viss mån omsorg. Men miljön är också begränsande på många sätt. På en del avdelningar fanns bara 2 vårdare på över 20 barn och tonåringar. Att barnen ses som objekt mer än människor ibland är tragiskt att se. Det gick in i mitt hjärta. Många somn jag “intervjuade” hade dessutom aldrig träffat deras föräldrar. En annan kille var grym på snickeri och kunde lätt ha fått jobb men ändå lever han här. Ja, det finns oändliga storys. Men jag kommer inte skriva här allt jag såg. En del upplevelser är för starka för att bara skriva några meningar om tycker jag. Men jag återkommer till detta.

Ja, många intryck blev det och jag ser denna resa som en start. Fortsättning följer. Vitryssland tar steg, om än ministeg mot en mer mänsklig syn på handikappade men en del säger de ligger ca 100 år efter Sverige. Polen som ligger bredvid har kommit lite längre i utvecklingen och samarbete mellan dessa skulle vara väldigt bra då Sverige ibland ses som en omöjlig utopi. Nu håller vi på att titta på hur vi kan översätta min bok till ryska och huruvida vi kan ha utbildningsdagar därnere för personal och politiker.

Otroligt. Nästan 4000 sålda böcker redan. Den här bokens titel ”Ett cp-bra liv” fångar mycket av vad jag vill förmedla. Kanske tycker någon titeln är stötande. Det kan hända att jag inte är politisk korrekt. Kan en bok verkligen heta så? När jag får den frågan brukar jag berätta hur den blev till. Det var nämligen så att en dag åkte jag tåg och bredvid mig satt det en tjej som talade i sin mobiltelefon. Jag ville inte tjuvlyssna, men hon talade rätt högt så jag hörde allt hon sa. Så här lät det: ”Jag har träffat en ny kille! Jag är jätteglad. Han är CP-snygg…”. Jag blev helt överrumplad. Och jag kunde inte låta bli utan vände mig om till tjejen bredvid mig och sa, samtidigt som jag blinkade med ögonen: ”Tack, tack”. Så syftet med ETT CP-BRA LIV är att lite säga att trots ett envist funktionshinder kan man ändå leva ett bra liv – utifrån sina egna förutsättningar.

Titeln Ett cp-bra liv vittnar också om att det cp-bra livet jag har, har jag utifrån förutsättningarna som cp-skadad. Jag jämför mig inte med andra, jag jämför mig med mitt potential. Jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Förr kunde jag göra allt för att bli bättre än någon annan i vad det än var – spel, sport, betyg med mera. Men nu har jag kommit till en insikt. Hoppas jag i alla fall. Det är ju inte mot andra jag ska vinna. Det är mot mig själv! Om du frågor elitidrottsmän vem de tävlar mot så får man ofta svaret: mig själv. De har fattat att det goda resultatet ligger sällan i att stirra sig blind på de andra tävlande, utan att försöka maxa sig själv.

En jag känner hade en cadilac. Denna bil stod mest i garaget. När jag frågade varför den så ofta stod där inne i det mörka sa han: Bilen måste vila. Oj, tänkte jag. En bil som måste vila. Han sa också att den blir så smutsig när man kör med den.

Om livet skulle jämföras med en bil skulle denna cadilac vara ett dåligt exempel. Nog att den ser snygg ut men om den inte används är det inte mycket att ha. Jag tror att om livet är en bil är det en gammal volvo 2.45:a. En som gått 50 000 mil, lacken är matt och säterna luktar svett. Livet är tänkt att slitas ut.