Ett universitet i USA gjorde ett test som gick ut på att eleverna skulle ta och framställa två foton. När de väl hade gjort det, fick de välja ett som de tyckte var det bästa. Sedan skulle det andra fotot antingen ”försvinna” direkt eller så fick de tänka igenom och komma och byta. Det visade sig att de som valde att inte komma tillbaka mådde på något sätt bättre och var mer nöjd med sitt foto (hur forskningen till inte har jag ingen aning om).

Vi lever i valmöjligheternas tidsålder och även om det ger stor glädje gör det också att vi får beslutsångest, gräset kansker är grönare nån annanstans, kanske det finns ett bättre alternativ, leta, leta, leta…

Kanske man ska gå för det man gillar och låta bli den tankesnara som hela tiden tvingar dig till det ”ultimata”.

Hur kan jag, trots mitt handikapp leva fullt ut? Hur kan Mitt liv bli något bra?

Att jämföra sig med andra är hela tiden frestande men totalt orationellt när man tänker närmare på det. Varför försöka bli någon annan, hur stor är chansen att lyckas. Är det någon enda på denna planet som lyckats bli någon annan? Skriv ett brev och berätta i så fall…

Jag är en tävlingsmännsika ut i fingerspetsarna. Förr kunde jag göra allt för att bli bättre än någon annan i vad det än var – spel, sport, betyg med mera. Golfklubbor flög, monopolpjäser likaså. Bra förlorare fanns inte i mitt vokabulär. Men nu har jag kommit till en insikt. Ja, jag försöker i alla fall. Det är ju inte mot andra jag ska vinna. Det är mot mig själv! Om du frågor elitidrottsmän nu i dessa OS tider vem de tävlar mot så får man ofta svaret : mig själv. De har fattat att det goda resultatet ligger sällan i att vinna över någon annan utan att försöka bli den bästa JAG jag kan bli.

Detta kom inte med i den nya boken. Men jag lägger det här. (Den är inte genomarbetad.)

Direkt ur livet

Tanden

”Hej då, vi ses om en vecka!”

Jag stänger ytterdörren och tänker: Jaha, vad gör jag nu då? Vad gör man när man är gräsänkling en vecka för att frun lever ut sin passion på skidor nerför backarna i franska alperna? Ja, förutom att förbanna mig själv både en och två gånger över att inte kunna följa med på grund av min dumma kropp, är allt mycket självklart. Jag går och köper nya spel till vårt nyinköpta Playstation!

Vi köpte vår dyra vuxenleksak några veckor tidigare i mellandagsrean. Det är en ytterst farlig tid. Det är då man köper de mest onödiga prylarna med motiveringen – det var ju så billigt. Men säg, när blev 4800 kr billigt?  

Men jag måste medge – det var ruggigt kul att spela. Nyhetens behag är översvämmande. Man engagerar sig såsom det gällde liv och död. ”Nej inte den bilen… man kan ju inte svänga med den i leran… åh nu är allt förstört…”

I köpet ingick även Singstar. Karaokespelet var väldigt kul men också väldigt svårt. Versen på Michael Jacksons Billie Jean gav begreppet tondöv en ny dimension. På nätterna hördes falska låter långväga från vår lägenhet. I början knäcktes jag lite av att det hela tiden kom upp rutor på skärmen där det stod USELT… USELT… USELT… Jag tänkte: Walk a mile in my shoes! Det är ett under att jag ens kan hålla i en mick:) Sen kom faktiskt något SNYGGT… i rutan också. Elvis intog min kropp.

***

Gräsänklingsveckan rullar på. Jag är fullt upptagen med bilspelet pacific raft och en stor påse chips. Jag får regelbundna sms från Hanna som säger att hon har det underbart i de himmelsvita pisterna. Jag skriver tillbaka att jag också har det gott i soffan med mina nya playstationspel. Samtidigt frågar jag henne (självklart på ett snyggt sätt) om jag får köpa ytterligare ett spel. Det får jag. Jippi. Tiger Woods 09 – here I come.

Men efter några dagar blir allt tråkigt. Ensamheten tar över njutningen. Bilspelet tappar sin glans. Golfspelet likaså. Maten blir sämre och sämre. Sängen ödsligt tom. Jag tänker: Hur kan Hanna klara av att jag är borta cirka 100 dagar om året, när jag inte ens klarar ynka 7 dagar. Tragiskt. Det som försvårar läget är också att det föreföll sig så att just den här veckan har jag inga föreläsningsuppdrag så även om jag träffar en del kompisar på kvällarna är dagarna i lägenheten oändligt långa. Jag och en kompis har ett utryck för det där och säger: ”tala med väggen”. Tydligen kan jag göra det som något slags substitut till mänsklig kontakt. Så pratsjuk är jag ibland.

När jag har varit gräsänkling i fem dagar händer det, kanske lite oväntad men långt ifrån överraskande – jag blir ett stycke knäpp! Jag behöver antagligen min fru för att fungera klart i huvudet. På söndagskvällen när tristessen är som störst får jag för mig att jag har tappat en tand. Jag studerar mig noga i spegeln och visst är det så. Jag har väl aldrig haft en glugg där innan, tänker jag. Och när jag borstar tänderna extra hårt kommer det blod. Så är det. Jag har tappat en tand! Hjälp, jag som har lite tandläkarskräck. Och inte bara det. Tandläkarna har också jonas-skräck. Jag regerar inte riktigt över min mun så när som helst kan den uppträda som en krokodilkäft där tandläkarnas fingrar blir bytet.

Jag borstar igen. Mer blod. Gluggen är stor. Jag får panik. Jag äter inget och tänker att det enda förståndiga är att lägga sig och tro att tanden skulle helas under natten. Jag sover dålig, har kallsvettningar, känner hunger och har väldigt konstiga funderingar vart framtanden tagit vägen. Har jag svalt den? Och i så fall, är det farligt?

Morgonen efter vaknar jag med ett ryck. Sömndrucken ringer jag min tandläkare, beklagar mig i oändlighet och säger att jag måste ha en tid, NU. “Jag kan ju inte ens äta!”

Väl hos tandläkaren uppdagas århundradets pinsamhet. Allt är som vanligt! Va? Dubbel va! Tandläkaren säger alltså att allt är som vanligt. Att gluggen i munnen har jag haft i flera år!!!??? Tribbel va! Jag vill rymma genom golvet. Jag som egentligen att fått min tandläkare att lära sig att jag är rätt normal, trots min ryckiga mun.  Nu får jag börja mitt förtroendearbete från noll igen.

Jag ber förvirrat tandläkaren om ursäkt och lämnar tandläkarstolen. Jag går därifrån, chockad och totalt bortkommen. Jag fumlar fram mobilen och skriver ett sms till min fru: ”Hej. Jag tror jag har blivit knäpp.”  Det dröjer innan jag får ett svar.

Att leva stavas risk.

Att skratta är att riskera att verka löjlig. Att gråta är att riskera att verka sentimental. Att sträcka ut handen mot en annan människa är att riskera att bli involverad. Att uttrycka sina känslor är att riskera att visa upp sitt rätta jag. Att lägga fram sina ideal, sina drömmar inför en publik är att riskera att förlora dem. Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka.  Att hoppas är att riskera att bli förtvivlad. Att försöka är att riskera att misslyckas.

Men frågan är om du skulle vara där du är idag om du inte hade tagit några risker. Det skulle i alla fall inte jag. Att leva är att riskera att dö.

Nedan följer en dialoag från Seinfeld.

“I don’t want hope. Hope is killing me. My dream is to become hopeless. When you’re hopeless you don’t care. And when you don’t care, that indifference makes you attractive.”
“So, hopelessness is the key?”
“It’s my only hope.”
        – George and Jerry, in “The Fix-Up”

Hur man än vänder och vrider på det behöver alla människor något att hoppas på. Hopp gör att framtiden inte är skrämmande. Vad hoppas du på?

Nästa onsdag ska jag till Eslöv för en föreläsning på biblioteket. Jag har lite skräck för detta för jag brukar skämta om Eslöv i mina föreläsningar lite. Att den har blivit utsedd till Sveriges tråkigaste stad. Jag ironiserar också kring att Eslövs turistbyrå nog inte är det mest folkrika stället på jorden.

Men sedan kommer jag till en poäng. Anledningen varför jag pratar om Eslöv är för att belysa olikheter. En gång träffade jag en kines i Eslöv berättar jag. Denna kines var född i Kina men hamnat här. Hur gick det till? Rätt högoddsat… Kankse sökte denna kines på internet och fick upp Eslövs fantastiska hemsida. Kanske upplevde denna kines en romantisk känsla för den lummiga småstaden i mitten av skåneland och samlade sin släkt och sa: Jag ska flytta. Till Eslöv. Hej då.

Jag frågade inte kinesen om hur tankarna gått när han bestämde sig att flytta hit men man kan fantisera lite. Tänk nu om alla kineser skulle söka på internet och få upp Eslövs hemsida och alla hade upplevt samma romantiska känsla för den lummiga småstaden. Alla samlar sin släkt och säger: Jag ska flytta. Till Eslöv. Hej då.

Hade det funkat? En och en halv miljard kineser som vallfärdar till Eslöv… De hade nog fått bygga ut kinesrestuarangen lite i alla fall…

Olikheter är det bästa vi har.

Vi ska tacka Gud för den härliga kinesen i Eslöv. Och vi ska tacka Gud för att inte alla kineser gillar samma stad.

Olikheter är ingen bonus – det är grunden. Fråga gitarristen varför han inte stämmer alla strängar till samma ton och han kommer titta konstigt på dig.

Att andra inte är som du och du inte är som andra skapar livet!

Nu ska jag till Maristad och tala på en ungdomssamling. See you!

… att börja blogga på allvar igen. Önskan är nu att jag ska försöka uppdatera här varje dag, bara för jag vill och tror på det jag skriver om. Jag har fått för många mejl som talar om att de har blivit upplyfta av de små tankar jag gett.  Så känn dig välkommen att följa med på en resa genom livet. Jag kommer skriva om problem och utmaningar, om glädje och besvikelse, om svarta minnen och sprudlande framtidshopp. Ge också kommentar och tips och förslag på vad ni vill jag ska ta upp för ämnen.

Idag läste jag något bra. Besvikelse är inte så farligt om den inte når in djupast i hjärtat – framgång är inte heller så farlig om den inte går en åt huvudet…

Låt mig här säga något om skillnaden på problem och bekymmer. Problem är sunt att ha och ibland ägna tankeverksamhet åt. Det gör oss mänskliga. Problem är något man berörs av, de har verklighetsförankring och tar tag i hjärtat. Men det är bekymmer har jag inte mycket övers för. Sådana som tar energi men ger ingen tillbaka. De är som snurrar bara omkring som envetna bin i skallen.

Bekymmer är negativ förväntan.

Bekymmer förstorar det lilla men på ett negativt sätt.

Bekymmer är antiproduktivt och bedövar aktiviteten. 

Bekymmer är som att drömma fast tvärtom.

Bekymmer möter besvikelsen på halva vägen.

Bekymmer springer före förnuftet.

Bekymmer är en bakfull profet som basunerar olycka och undergång.

Jag har en tid nu tänkt på ett tv-program som jag skulle vilja göra. Det är halvtimmelångt reportage i kanske 8-10 delar om hur handikappade har det runt om i världen. Jag tänker mig journalistisk strukur på det, där man ena veckan rapporterar från Vitryssland för att andra veckan från Kina etc. Man blandar fakta med att följa någon eller några människor från det landet som berättar om möjligheterna och utmaningar med att vara handikappad just där. Man kan också koppla programmet till vad FN gör, vad USA gör, vad EU gör för att verka för mänskliga rättigheter och inkluderandet för dessa människor i samhället.

Bara en tanke – men jag tror jag ska gå vidare med den. Kontakta mig gärna om ni har tips, erfarenhet eller kontakter som kan hjälpa mig.

Jag hörde en berätta om en man i Polen och har legat i koma i 25 år. Ja, det centrala i den här berättelsen är inte att mannen i fråga kom från Polen utan att han vaknade upp efter så lång tid. Till en värld som ser rätt annorlunda ut än för 25 år sedan. Journalister uppmärksammade detta och frågade vad mannen tyckte var mest annorlunda nu, efter 25 år. Vad det kanske att alla har mobil, att hybridbilar finns eller att alla twittrar? Nä, mannen sa nåt helt annat. Han sa: Ja, det som slår mig är hur människor är midre tacksamma nuförtiden…

Att ge en annan en extra chans. Det kanske är det finaste man kan göra. För man vet inte vad som döljer sig. Alla har en talang – det gäller bara att upptäcka den! Varför ligger tex arbetsmarknaden så gott som stängd för handikappade? Ett av problemen stavas utan tvekan : brist att våga ta chanser.

Jag kommer aldrig glömma när jag gick i sexan och det kom en pojke från Island som skulle börja i vår klass. Vi hade inte höga förväntningar på den här killen kan jag säga. Vi tänkte: en isländare, vad är han bra på… På rasten när vi skulle spela fotboll och välja lag valdes Beggi (som han kallades) sist. Ingen trodde han kunde spela. Men vad fel vi hade! Sanningen var att han var grym, bland de bästa i klassen. Tror ni han valdes sist nästa gång?

Chans definineras som : en positiv konskekvens av en händelse. Tänk vad många positiva konskekvenser vi får vad med om, när vi ger varandra en ärlig chans. En chans att lyckas och göra sitt bästa, en chans att få vara sig själv, och chans att få en ny chans. Om du frågar mig tycker jag en comeback borde vara en mänsklig rättighet.