Jag heter Jonas Helgesson och är uppvuxen i Göteborg men bor nu i Malmö. Jag är gift sedan cirka 3 år tillbaka med Hanna som för övrigt är civilingenjör och utvecklar bensinpumpar. Själv arbetar jag som föreläsare, ståuppare, skribent och författare. Oj, det lät ambitöst… Mina intressen är att skriva musik, spela bas, äta middag med goda vänner och hjälpa till i den kyrka jag är med i. Titta på Seinfeld är också en favorit.

Vad ska jag mer säga? När man ska beskriva sig själv på ett sådant här uppstyltat sätt, får man lätt kramp. Vad är värt att berätta? Vad är folk intresserade av att veta? Ska jag exempelvis ta upp att jag ätit ungefär fyratusen cocosbollar (sant!). Eller ska jag nämna att jag har skickat in en låt till melodifestivalen som inte kom med. Och hur låter det förresten för en kille att säga att han hellre ser på töntiga komedier på bio än våld och blod. Ja okej, jag gillar andra filmer också såsom babel, De Misstänkta, Gökboet, Fjärilen i glaskupan och Slumdog Millionaire.

Sedan har vi naturligtvis det här med min cp-skada. Hur ska jag få in den här på ett smidigt och enkelt sätt. Jag har rätt bränd efter att ha skrivit arbetsansökningar, där jag både ha testat att skriva att jag är cp och att jag inte är det. Inget blir riktigt lyckat. Skriver jag att jag är cp får jag inga jobb men skriver jag däremot att jag inte är cp, ja då blir intervjun aningen stel.

En bra sak är om man kan leda in samtalet på att jag spelar golf. Och när de frågar vad man har för handikapp så säger man: syns inte det..?

För att bli seriös var det så att jag fick navelsträngen runt halsen fyra varv vid förlossningen. Moderkakan lossnade och jag tappade syreintaget i närmare 40 minuter. Läkarna trodde jag skulle dö men likt ett mirakel överlevde jag. Men jag fick en förlamning i hjärnan (det är därifrån begreppet cp kommer ifrån). Det har gjort att större delar av min kropp inte rör sig som jag vill. Den lever sitt eget liv med ofrivilliga rörelser (spasmer), stel finmotorik och försämrad talförmåga. Värst är det med vänster del. Med vänster hand kan jag inte göra mycket vettigt. Däremot kan den hur lätt som helst spilla ut kaffe, läsk och andra drycker. Vispa grädde är inte heller en favorit. För barn brukar jag säga att min kropp är som ett gammalt datorspel – det hackar och grafiken är kass…

I hela min barndom hade jag rullstol. Den satt jag i så fort vi skulle gå längre sträckor. Det var klart jag försökte gå men det gick ofta inte så bra. Jag ramlade, bröt armar, blödde ner kläderna och så vidare. När jag var 13 år lyckades jag äntligen klara mig helt utan rullstolen.

Jag behövde mycket hjälp och många hjälpmedel när jag var liten. Jag använde BLISS för att kommunicera. Först när jag var 10 år kunde jag säga meningar som folk kunde förstå. Jag hade specialgjorda stolar, bestick, muggar, skenor att lägga benen i med mera.

När jag kom upp i tonåren blev min identitet rejält satt på prov. Jag stirrade långa stunder in i spegeln och undrade om jag skulle leva med den killen jag såg hela livet. Jag ville inte. Jag ville byta kropp. Men med mycket träning, envishet och motivation såg jag stor utveckling de följande åren. Jag lärde mig successivt leva mer och mer självständigt. Min assistent fick sluta och en dröm gick i uppfyllelse – jag lärde mig köra moppe.

Efter det har jag sett drömmar uppfyllas om och om igen. Det omöjliga har blivit möjligt i mitt liv gång på gång. Även om kampen ibland varit tuff är jag tacksam att min omgivning, mina föräldrar och kompisar fick mig anta det äventyr som kallas ”livet”. Jag bestämde mig någon gång där i tonåren att jag ska leva mitt liv utan ursäkter. Jag tänkte sluta tycka synd om mig, jag tänkte sluta skylla all eventuell motvind i livet på mitt handikapp. Jag bestämde mig också för att tävla mot min kropp – för att ständigt bli bättre. Och framför allt: jag bestämde mig för att börja älska mig själv och se med förväntan vad livet har att erbjuda.

Peace out!