Hej

Jag heter Jonas Helgesson och är uppvuxen i Göteborg men bor numera utanför Malmö, i traktarna där det luktar traktor. Jag är 38 år och är gift med Hanna och har två barn. Själv arbetar jag som föreläsare, ståuppare, skribent och författare. Det jag gör är helt enkelt att berätta om mitt liv. I den affärsidé jag visade för ”skatteverks-kvinnan” stod det att jag skulle sälja mig själv. Rakt på sak men ändå sant.

I den affärsidén jag visade för ”skatteverks-kvinnan” stod det att jag skulle sälja mig själv.

Vad ska jag mer säga? När jag ska beskriva mig själv på det här sättet blir det rätt uppstyltat, jag får lätt kramp. Vad är värt att berätta? Vad är människor intresserade av att veta? Ska jag exempelvis ta upp att jag har skickat in en låt till melodifestivalen som inte kom med? Kanske förståligt när första textraden var: “Som en stilla och varm ocean.” Och hur låter det förresten för en kille att säga att han hellre ser på töntiga komedier än actionhjältar i bar överkropp..?

Sedan har vi naturligtvis det här med min CP-skada. Hur ska jag få in den här på ett lätt och smidigt sätt? Jag har blivit bränd efter att ha skrivit arbetsansökningar, där jag både ha testat att skriva att jag är CP och att jag inte är det. Moment 22. Inget blir riktigt lyckat. Skriver jag exempelvis att jag är CP får jag inga jobb men skriver jag däremot att jag absolut INTE är CP, ja då blir intervjun aningen stel så att säga.

En bra sak är om man kan leda in samtalet på att jag spelar golf. Och när de frågar vad jag har för handikapp så säger jag: “Syns inte det..?”

Seriöst.

När jag föddes höll jag på att dö

Det är ett mirakel att jag lever.

Jag fick navelsträngen runt halsen och var nästan utan syre i närmare 40 minuter. Jag fick en Cp-skada. Vad är det, kanske du undrar? Ja, det innebär förlamning i hjärnan, muskelspänningar, ofrivilliga rörelser (spasmer) och att finmotoriken är kraftigt nedsatt. Skadan har drabbat nervsystemet som i sin tur påverkar ryggmärg och nerver.

Om man enkelt ska förklara det är jag som ett gammalt datorspel – där grafiken är värdelös och allt hackar. Thats me!

En bugg i systemet. När jag går hackar det. När jag talar hackar det. Och när jag försöker sitta på huk är det gameover…

Vänster sida är mycket mer spastisk. Så jag lever bokstavligen ett dubbelliv. När jag tänker: ”Oh, vad gott med kaffe”, tänker väsnterarmen: “Varför inte spilla ut kaffet, yes…” När jag sitter på bussen bredvid en snygg tjej tänker vänsterarmen: ”Varför inte stöta lite…” Fördelen med detta dubbelliv är dock att om jag har tråkigt en kväll kan jag alltid leka sten, sax, påse med mig själv.

Talet fungerar inte heller som det ska. Jag har slutat ringa till SJ:s automatiska telefonsvarare kan jag säga. Vilken skämt den datakvinnan är. När jag sa att jag skulle åka från Malmö sa hon: Ursäkta, den staden finns inte.

Nu ska det sägas att jag och min kropp har utvecklas lite. Vid 13 års ålder gjorde jag mig av med den rullstol jag haft hela min uppväxt. Strax efter det “kickade” jag min assistent som hade varit med mig i skolan. Jag lärde mig knyta skorna på under 5 minuter, vända ägg i stekpannan och tala utan hjälpmedel. Jag lärde mig också åka moppe. Eller lärde och lärde. Man kan sammanfatta min moppetid med sången: “En slank han hit, en slank han dit och en slank han ner i diket.” Om du mot all förmodan någon gång letar detaljerad information om hur lera känns i munnen, hur mossa känns i näsan och hur daggmaskar känns innanför kalsongerna – ring mig.

Det är alltid för tidigt att ge upp. Det är mitt motto.

Det är alltid för tidigt att ge upp. Det är mitt motto. Jag har en sadistisk sida och jag älskar när nån säger: “Det där klarar du aldrig.” Hulken väcks till liv och jag tänker instinktivt, just det där ska jag klara. Många har sagt att jag aldrig skulle lära mig köra bil – idag åker jag runt 7000 mil per år. Många har sagt att jag aldrig skulle klara flytta hemifrån – idag har jag inte bara flyttat ett kvarter utan till en annan stad. Många har sagt att jag nog behöver bidrag hela livet – idag är jag egenföretagare och har kalendern full av roliga uppdrag och upptåg.

Mitt liv som CP-skadad är både jobbigt och roligt. Visst tycker jag det är humor när folk talar danska till mig eller när killen på macken undrar varför jag ska betala för bensin. Att en vakt utanför en klubb sa jag skulle ta en huvudvärkstablett och hoppas på att det blir bättre i morgon, är också något att berätta på en middagsbjudning.

Men mötet med fördomar är också extremt jobbigt. Vissa dagar är bitterheten min bästa vän. Jag har blivit avböjd att börja på lärarutbildningen, jag har fått nej av en viss klädkedja med anledningen att jag skulle “skrämma kunderna”. Andra har inte ens har velat träffa mig för en jobbintervju när jag sagt jag har en CP-skada. Utöver det blir jag vid jämna mellanrum skrattad åt på stan av så kallade tuffa ungdomar, jag slåss regelbundet mot snälla tanterna på stan som vill ge mig glass och jag har oerhört svårt att sälja en begagnad bil.

Men – jag älskar mitt liv! Jag har det väldigt bra på många plan och tarvliga omständigheter försöker jag omforma till möjligheter så mycket jag kan. Jag är ett största fan till livet. Livet är ingen plikt – det är den största julklappen jag fått. Jag vill ta till vara på vad jag har – inte bara förbanna det jag inte har. Livet är för stort för att haka upp sig på småsaker.

Jag säger till mig själv: Ta ett djupt andetag. Lyckades jag? Då har jag det bästa kvar – mitt liv.

 

Over and out

/Jonas Helgesson