Igår gjorde jag ett beslut att inte äta godis förrän till helgen. Litet steg för mänskligheten, stort steg för mig…

Idag frågade jag min fru om chips verkligen är godis. Jo, det var det. Men… kakor då? Jo, det var också godis. Men pannkakor är inte godis, yes, nu hittade jag en utväg.

Utmaningen är att inte söka utvägar när vi egentligen skulle söka vägar “igenom”.

Vilka beslut har du tagit, som du verkligen tror på? Utmaningen är att inte låta fantasin jobba i fel riktning (vi är väldigt kreativa när det gäller undanflykter och ursäkter) utan låt din kreativa sida jobba för dig. Vilka möjligheter det finns med att hålla fast vid något man tror på!

Utvägar kanske är den enkla vägen men leder dig sällan till förändring.

Men pannkor är gott.

Som nioåring minns jag hur vi alltid klättrade i träd. Det var den givna aktiviteten efter man hade tröttnat på alla amigadatorspel, och mamma hurtfriskt yttrat att ”pojkar, lite luft aldrig skadar…” Om man då inte lekte krig i skogen med hopsnickrade låtsasvapen så stack hela kompisgänget iväg till närmaste träd och lekte Tarzan. Upp var ledordet. Man skulle upp. Långt upp. Adrenalinet steg när grenarna knakade. Väl uppe belönades man med ljuvlig utsikt över grannområdet. Den som lyckades nå trädkronorna hade klarat eldprovet för nioåringar!
Jag anlände aldrig till trädets topp. Men inte för att jag inte försökte. Jag spände alla muskler jag bara hade i min brokiga kropp för att avancera uppåt. Jag ramlade men började om. Ramlade igen. Blödde ner mig så jag liknade jultomten. Försökte igen…
Men jag kom aldrig upp. Jag kom som högst upp på den andra grenen. Den var en ungefär meter upp i luften. Där kunde jag stå i timmar under tiden mina kompisar var i full gång att leka Tarzan ett flertal meter längre upp.
Vilket antiklimax, kanske några tycker. Det naturliga slutet på trädhistorien skulle ju vara att jag till slut nådde trädkronorna och i ett segerrikt gorillavrål förklarade att allt är möjligt. Nu talar jag inte emot mig själv, att ha mål och drömmar. Att sikta mot stjärnorna för att nå trädkronorna är sunt. Men i sanningens namn når inte alla lika högt. Men det kvittar. Det gäller att nå SINA stjärnor, SINA trädkronor. För en kan drömmen vara den andra grenen på en meters nivå! Förringa inte de tillsynes små drömmarna. De kan vara  gigantiskt stora för andra!