Sitter och läser Mustafa Cans bok “Tätt intill dagarna”. Väldigt gripande skriver han om sin mor som ligger för döden. Jag kan inte låta bli att tänka på min egen mamma. Gud vad jag gillar henne! Hon är min hjälte! Hon stannade hemma hela min uppväxt då jag behövde hjälp med allt. Utan minsta min av missnöje och att hon skulle ha “fallit i kvinnofällen” fanns hon bredvid mig, tröstade och kramade mig när jag hade det jobbigt och utmananade mig när jag var missmodig. Utan min mamma hade jag aldrig varit där jag är idag. Utan min mamma hade jag aldrig trott på livet som jag gör idag. Utan min mamma…