Kul att just DU tittade in här. Känn dig fri att klicka dig runt och se vem jag är och vad jag gör. Läs gärna min blogg under som jag uppdaterar så ofta jag kan. Du kan också se var och när jag håller föreläsningar under fliken Kalender.

Om jag i korthet ska beskriva vad jag brinner för så är det att människor. Att se människor blomma ut, hjälpa till med självbilden och att motivera så många jag kan till att leva just sina liv på bästa sätt trots eventuella handikapp och svåra omständigheter.

/ Jonas

Det är en glädje att säga att vi ligger i topp i världen när det gäller mänskliga rättigheter och individens odiskutabla integritet. Det är något vi ska hålla högt och vara stolta över.

Men hur är det med det andra, det med att alla också har något att GE sin omvärld och omgivning? Det kanske inte är en naturlig tanke men det här tror jag stenhårt på. Handikappade, som jag tar utgångspunkt ifrån, har för länge varit föremål för överdriven omsorg och beskydd. Den negativa snällheten är väl något alla kan relatera till. Handikappade är mottagare av hjälp men för sällan givare av hjälp. Handikappade ska få, inte vara de som ger. Vi får stöd, vilket inte är fel i sig men kanske, kanske behöver vi jobba med begreppen förtroende och utmaning lite mer aktivt.

Jag tror att en av Sveriges största dolda skatt heter HANDIKAPPADE. Det finns över 600 000 tusen, och det är dags Sverige tar vill vara på deras förmågor – det gynnar alla.

Som handikappad blir man nästan från födseln lösningsorenterad och problemlösare. Hela mitt liv är som en enda stor problemlösningsprojekt. Hur ska jag ta på tröjan, hur ska jag äta soppa, hur ska jag diska, hur ska jag göra när jag ringer sj röstsvarare…

Detta hänger ihop med trotset. Jag är mer än mitt handikapp. Och jag vägrar använda mitt handikapp som en standardursäkt till att inte anta livets utmaningar. Det är hur lätt som helst att komma på en ursäkt för att inte orka kämpa, det svåra är att bli av med alla ursäkter. För ursäkter för en sällan framåt. Ursäkter är sällan produktiva.

Något jag har svårt för är när människor försöker måla in vem jag är i ett hörn fyllt av ord såsom handikappanpassat, specialgjort, ”bara för dig…”, ”du kan göra detta istället”, rimligt, logik, statistik, försiktighet och så vidare. Jag blir lite störd på frågor som: ”Va, är du cp-skadad och egenföretagare…” eller ”Va, kan du spela golf, trots att du är cp-skadad”. Sådant här väcker hulken inom mig.

     allt går som vi planerat,

     vi är lyckliga på alla områden i våra liv,

    alla våra relationer funkar perfekt,

    vi jämt stormtrivs med vårt jobb,

   att omständigheterna är perfekta,

   alla våra känslor är på rätt plats,

   vi har fullständig koll på vilka vi är.

Men i natten kan ljus skina. I baktakten kan man hitta rytmen. I det alldeles vanliga kan det extremt vackra lysa.

Jag tror jag kan välja om jag ska se saker som omöjliga eller bara som väldigt svåra.

Omöjlighet-tanken: Det är kört.

Bara-väldigt svårt-tanken: Det är tufft.

Omöjlighet-tanken: Ingen idé.

Bara-väldigt svårt-tanken: Det finns en chans.

Omöjlighet-tanken: Vi lägger oss och dör här.

Bara-väldigt svårt-tanken: Vi reser oss upp och gör ett nytt försök.

Omöjlighet-tanken: Leder ofta till självömkan.

Bara-väldigt svårt-tanken: Kan leda till självinsikt.

Omöjlighet-tanken: Det där har jag aldrig lyckats med. NEJ!

Bara-väldigt svårt-tanken: Det där har jag aldrig lyckats med. NU DÅ…

Omöjlighet-tanken: Status Quo.

Bara-väldigt svårt-tanken: Tron på förändring/förbättring. 

Omöjlighet-tanken – Deppigheten springer om hoppet.

Bara-väldigt svårt-tanken: Hoppet springer om deppigheten.

Många sa också det var omöjligt för mig att köra bil och till och med nu, efter 14 år med körkort, är det fortfarande folk som inte får in det i huvudet. “Du har väl i alla fall automat” säger de. Men icke, jag växlar. Sen att det gumpar lite hit och dit i bilen ibland är inte hela världen. (Om man inte är religiös innan så blir man det i framsätet bredvid mig..) Jag fick kanske öva mer än andra och tack pappa som var ute och övningskörde med mig nästa varje dag i över ett halvår. Göteborgs gator kan jag på mina 10 spastiska fingrar. Nu i efterhand kan jag konstatera: att lära mig köra bil var väldigt svårt – men långt, långt ifrån omöjligt!

Skit händer. I liten och stor skala. Drömmar kan krossas men betyder det att det är fel att drömma? Vi har lärt oss att inte förvänta oss för mycket så vi inte blir så besvikna. Dålig livsdevis. Allt kan få oväntade vändningar. Så dröm på. 

Jag fick bekräftelse på att jag inte är helt ute och cyklar med mitt snack om att ”jag är hellre handikappad i min kropp än i mina drömmar” när jag läste en rapport från WHO, världshälsoorganisationen. De menar att med hälsa avses ett adekvat förhållande mellan individens mål eller intentioner och kapacitet, som gör det möjligt för individen att eftersträva och uppnå de mål som han uppställt, att förverkliga sina intentioner. Intressant att hälsa och uppfyllandet av mål har en koppling. Kan man säga att välmående är den som kan förverkliga sina drömmar, eller i alla fall en gnutta av den?

Det känns som det inte riktigt är politiskt korrekt att inspirera folk att tro på sina drömmar. Det var någon som sa att om du vill få fiender, skaffa dig stora drömmar.  Man blir tagen som naiv, en dåre eller verklighetsfrämmande. Men jag tror inte att drömmar endast är till för tuffa amerikaner som Martin Luther King eller Obama, de är till för oss vanliga svenssons som lever mitt i livet – med jobb, familj och vänner. Drömmar får oss att tänka större, längre och känna livsmening.

Ibland brukar jag fantisera om hur det skulle vara att tänka någon annans tankar för en dag. Bara för omväxling. Undra om man hade blivit inspirerad eller snarare mörkrädd. Jag vet i alla fall att om någon skulle låna mina tankar för en dag skulle jag skämmas rätt rejält. ”Tänker han verkligen så mycket på cocosbollar…”

Vi verkar vara negativt programmerade i våra tankar. Negativa tankar är som dammtussar ungefär – de kommer bara från ingenstans, det enda man behöver göra är att vänta. Eller som en dator som har operativsystemet Windows – strul säger inte ens hej innan de kliver in i farstun. Det verkar som det räcker att vi vaknar på morgonen så börjar vi tanka negativt. Att vara positiv däremot tar på krafterna. Positiva tankar är som dos, om vi fortsätter datorspråket. Man måste skriva egna kommanden för att något ska hända. 

 Man kan verkligen fastna i negativa tankesnurror. Jag minns när jag läste på universitet, där den mest klassiska kommentaren på rasten var: ”Åh, vad tråkigt det här är… när slutar vi?”. Denna jargong hade i princip alla studenter, även vid tillfällena då man faktiskt gillade plugget. Det gick till och med så långt att man hellre stod i kön till det förtvivlande äckliga kaffet i kaffeautomaten än satt inne på lektion.

Jag är också fascinerad över fenomenet måndagsmorgon.  Då hör man hela tiden människor på alla våra arbetsplatser muttra, som ett virusaktigt mantra: ”Fy, måndag igen.” Det är tydligen det värsta som kan hända, att det är måndag och man ska jobba igen. Man borde kanske istället vara tacksam över att ha ett jobb överhuvud taget. Man klagar på att det är så låååångt till nästa helg då man ska titta på dobbido eller något annat måttligt kul. Fy vad tråkigt att tänka och leva så. Snacka om att man kan uppfylla sina egna sunkiga profetior på det sättet. Ska fem dagar vara en transport sträcka till de andra två. Testa nästa måndag att säga: “Fatta, vilken härlig måndag det är.” Folk kommer tro du är konstig.

Tänk om vi ska skulle tänka om ibland. För livet är ofta som en kontorsstol – inställningen är a och o.

Over and out.