Den största nöten att knäcka inom funktionshindersektorn (vilket tråkigt ord) är hur funktionshindrade ska bli en mer självklar del av arbetsmarknaden. Än har jag inte sett en platsannons som säger: Vi söker dig som är utåtriktad, social och gärna lite cp…
Den första anledningen till varför det är en viktig fråga är naturligtvis att de flesta människor mår bra av att ha en givande arbete. Den andra anledningen varför det är en viktig fråga har med att synas. Idag är det få som har en arbetskollega som har ett svårt handikapp. Det bidrar till att handikappade förblir samhällets doldisar. De är som tomten fast tvärtom…
Funktionshindrade har som grupp den högsta arbetslösheten i Sverige. Att de i praktiken redovisas som förtidspensionärer eller sjukskrivna i stället för arbetslösa och arbetssökande är bara ett försök att snygga till siffrorna. En bidragande anledning är konkurrensen från låglöneländer som gör att organisationer i de rikare länderna slimmas och att arbetsgivare inte anställer personer som inte hänger med i det hårt uppdrivna tempot.
Arbetsfrågan är mycket en bemötandefråga om du frågar mig. Arbetsmarknaden är enligt mig mer diagnosinriktad än möjlighetsinriktad. Sedan har det också med tidsbrist att göra. Jag tror främst att vi måste bli bättre på att ge människor en ärlig chans att visa vilka de och vad de kan. En gång sökte jag jobb i en klädbutik men fick svarat att jag skulle skrämma bort alla kunder. Då försökte jag tänka i möjligheter och gick jag raka vägen till Securitas men de anställde mig inte heller. Säg mig, var finns logiken här ..?
Man kan ju motivera arbetsgivare med morot eller piska men det ultimata vore att den breda massan förstod vilken dold skatt handikappade är. De kanske behöver ett antal hjälpmedel och lite längre tid att göra jobbet lika effektivt som de andra men detta är bagateller tycker jag. Mångfald på arbetsmarknaden har många fler fördelar. Den sociala hälsan förstärks med olikheter.
Det jag nu tar upp är för vissa ett känsligt ämne men jag vill ändå bryta isen. Det gäller det här med bidrag. Jag tror inte det är bra med att delar ut bidrag till så många handikappade som man gör idag. Men inte ska man klanka ner på den svenska solidariteten mot de svaga, har jag hört sägas. Men kanske ligger det lite fördomar bakom det här påståendet, att man inte tror att de handikappade kan klara av ett arbete. Kanske är det så att man hellre ger bidrag än att ha massa konstiga handikappade ute på våra arbetsplatser. Oj, där kände jag att jag trampande på några tår, men låt gå, jag tror på det jag säger. Vi måste sluta se bidrag som det enda naturliga för en handikappad person. Jobb ska vara det naturliga. Jag brukar säga att utmaningen är att se bidrag som medel under tiden, inte som ett slutmål. Klart att inte alla arbeten passar en handikappad. Klart att det finns handikappade som måste och ska ha bidrag. Men attityden måste ändå ändras och marineras med lite positivitet. Sedan ska de handikappade vilja också, det är en annan femma, att en del kanske trivs med att pengar rullar in och själv kan de spela nitendo.