Alla har ett handikapp!

Den här hösten har minst sagt varit intensiv. Jag kommer nog upp i 85 föreläsningar från augusti till jul. Puh. Jag träffade en väldigt anlitad föreläsare på bokmässan som sa att hon var ute minst två gånger i veckan. Jag var tyst men kände, hjälp, jag måste nog varva ner snart…

Men det är fantastiskt kul också. Så många möten med så många människor. Det är människor som främst är mitt jobb – inte att jag är föreläsare. Om ingen hade suttit i publiken hade mina försök till skämt tomt studsat mot väggen. Det är leendet på åhöraren som gör det. Det är när man ser att de lyssnar, iakttar och förhoppningsvis får lite hopp i ögonen som miraklet händer. Mötet är det finaste som finns.

Själva målet med mina möten med människor är att vi ska förstå att alla är lika men olika. Inga är normala, eller alla är normala – kontentan blir densamma ju. Jag läste förresten någonstans att den normala svensken har 1,8 barn. Konstigt att jag aldrig har träffat någon som har det. Undra hur det ser ut…

Jag brukar ibland avsluta mina föreläsningar med det här påståendet: Alla har ett handikapp! Och ett stående exempel jag berättar om är den tjej jag satt bredvid när jag flög till Umeå. Hon kallsvettades, skakade i ben och märg och höll för ansiktet hela resan. När vi väl var på marken igen pustade hon ut. Jag å andra sidan satt och läste tidningen och njöt av trippen. Vem av oss hade just där och då störst handikapp? Utan att klanka ned på flygrädda är svaret rätt givet.

Alla har en sten i skon som klämmer, alla har någonting som är vår akilleshäl, något vi är rädda för, något vi skäms för, något jobbigt som har hänt oss. Alla har varit med om någon förlust av något slag, något vi känner oss motiverade att vara bittra över, något vi i djupet ångrar, något vi önskar de kunde och något vi önskar vi vore utan. Som sagt, alla har ett handikapp. Mitt är synligt och syns på lång väg. Andras ligger gömda eller glömda i hjärtat. Men hursomhelst är vi alla märkta av livets väg.

Men istället för att bli nertyngda av vårt handikapp-tillstånd skulle jag vilja uppmana att se det som en befriande sanning. Ingen är perfekt – det är det jag försöker säga. Och ingen behöver vara det heller. Livet är just till för sådana som oss!