Jag tillhör massa grupper utan att blivit tillfrågad. Staten har inte ringt mig och frågat: Hej, vill du tillhöra gruppen handikappade? Hej, vill du tillhöra gruppen “de svaga”? Nej tack! Jag tror inte på fackmentalitet. Tänk att ligga i ett fack hela sitt liv. Man får ju ont i ryggen efter 10 minuter…

Vi måste komma bort från att se alla handikappade som ett kollektiv och se unika individer med unik personlighet och unika förmågor. Detta ska inte uppfattas som ett politiskt ställningstagande utan mer som en psykologisk reflektion. Eller lite politik är det ju också. Lagarna i ett land skvallrar om attityder och människosyn. Ingen vill vara en siffra i en massa, en osynlig del i ett kollektiv! Alla har rätt att utmärka sig som en egen individ med egna tankar och med en egen längtan. Detta hör till det grundläggande mänskliga. Integritet bygger på att varje människa har en tydlig identitet och därmed har en avgränsning till andra individer. Men som det är idag där handikappade krymper till en grupp, en rörelse eller ännu värre ett fenomen, då har någon av människovärdet skärts av.

Man kan säga att handikappade har integreras fysiskt genom att de inte längre hänvisas till institutioner. Men har de integrerats i fråga om respekt, förtroende och socialt acceptans? Svaret är troligtvis nej. Mycket jobb finns kvar. Och jag är laddad…