Jag har en fundering, Är det så att framställningen av handikappade antingen är att de är offer eller hjältar? Att de antingen är bittra eller överpositiva. Att antingen är allt omöjligt, eller så är allt möjligt. Och är det så att handikappade själva hjälper till med denna hypotes. Jo, jag kan säga att jag också hjälpt till. Men det är nog farligt att låta handikappade stå för det ena eller andra. Vi är vilt skilda människor.

Vi är inget kollektiv. Vi är olika. Alla människof är olika. Rejält olika. En del har gas under pedalen, andra har bägge fötterna  på bromsen men de flesta kör i normal takt och utmärker sig inte. Jag vill inte bli tagen som varken någon superhjälte eller som ett offer. Jag vill bli tagen som Jonas, 33 år som gillar golf och som alltid smuttar på en nybrygd espresso. Sen att jag också har ett handikapp, jaja det vet jag men det kommer långt ner på listan.