För ett tag sen åkte jag buss hem från jobbet. Alla säten var fulla så jag ställde mig där framme bredvid det vänstra sätet - ni vet det som på ett alldeles tydligt sätt är reserverat för pensionärer och handikappade. 

Där stod jag säkert 5 minuter av bussresan när plötsligt hon som satt på det nämnda sätet hastigt reser sig, ställer sig bredvid mig och manar mig att sätta mig. Så här långt är allt i sin ordning - en snäll kvinna erbjuder sin plats till en lätt obalanserad handikappad. 

Men här tar storyn en vändning. Jag sätter mig inte utan står kvar!!! Kvinnan fortsätter med blickar och checka utryck mana mig att sätta mig. Men jag står kvar och ler. Egentligen skulle jag sagt nåt men jag orkar inte alltid försvara mina handlingssätt.

Under resten av resan är stämningen tät. Både jag och kvinnan står bredvid det tomma sätet. Hon tittar på mig när hon inte tror jag ser henne. Hon måste undra vad jag är för filur, som trilskt tackar nej till hennes snällhets-erbjudande och varit helt icke-politiskt korrekt. Det är just det jag vill.

Liknande händelser är jag med om titt som tätt. Jag kommer in på badhus gratis. Jag åker buss gratis. Jag får sitta i första klass på tåget. Jag går före i matkön. Jag kommer före i kön in på festivaler, konferenser och klubbar. En gång, när vi spelade monopol, gjorde sig till och med en sig till bara för att jag skulle vinna.  Gissa hur värdig vinnare jag kände mig då.

I sverige är vi väldigt duktiga på stöd och omsorg. Ja, inte fullkomliga på något sätt men vi ställer oss vänliga till tanken att alla människor som behöver stöd ska få stöd, alla som behöver extra omsorg ska bli tilldelade det av samhället. Handikappade i Sverige får mycket av stöd och omsorg, vilket är bra så klart, men jag skulle vilja kompletera med två aandra ord: Respekt och utmaning.