Jonas Helgesson är författaren bakom böckerna Grabben i kuvösen bredvid och Ett CP-bra liv.
Jonas är just nu en av Sveriges mest eftertraktade föreläsare med över 200 uppdrag per år. Han reser i hela Sverige och talar till många olika målgrupper - högstadieklasser, handikappkonferenser, universitet, kyrkor, företagsledningar, utbildningsdagar för kommuner och landsting, inspirerande kvällsföreläsningar - you name it, Jonas är den som lyfter dagen till en ny nivå.
Med sin värme och stora humor kan man inget annat än att dras med. Hans utmanande budskap om normalitet, fördomar och motivtion gör mötet med Jonas berörande och starkt. Frågor Jonas tar upp i sina föreläsningar är balnd annat: Måste man vara frisk för att må bra? Varför är tolerans inte tillräckligt för att skapa en inkluderande samhälle? Hur går vi från att fokusera det vi inte kan till det vi faktiskt kan? Jonas utgår hela tiden från hans eget liv som CP-skadad.
Är du och ditt sammanhang näst i tur att boka Jonas? Varmt välkommna att höra av er.
Ps: Glöm inte att livet är den största julklapp vi fått!
Ofta talar jag om föromar i samband med mina föreläsning. Ett uppskattat och viktigt ämne.
Fördomar gör komplicerande saker lite för enkla. Enstaka fall blir praxis. Man mixtrar med statistiken. Dumma exempel blir norm. Fördomar älskar distans, för i distansen kan de växa sig starka. Fördomar älskar okunskap för då kan de lura fler. Fördomar ser aldrig hela bilden, de selekterar fritt utan logik. Fördomar målar världen i svart-vitt. Fördomar gör oss rädda utan anledning. Fördomar är inte bara dumma - dem tenderar hela tiden att göra oss dummare än vad vi är...
För ett tag sedan hade jag en föreläsning på Berghs reklamskola i Stockholm. Det var väldigt roligt att tala för 300 "hungriga" studenter. De skulle ha en tävling där de på 48 timmar skulle göra en reklamkampanj. Jo, lite stress där. Detta året var det till RBU - riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar. Därför min medverkan.
Jag skulle inspirera och komma med tankar hur de kunde göra sin annons. Jag sa saker som: Jag är mer kaffeälskare än CP. Funktionshindrade vill inte vara offer - de vill bestämma så mycket som möjligt över sina liv. Ingen vill bli tolerad - utan uppsakattad.
Resultatet blev strålande och såvitt jag vet använder RBU dessa annonser nu. Extra kul är att jag kan se att mina tanker återspeglas i många annonser. Jag tror vinnaren var en bild på en tjej som sitter i rullstol och inte gillar grönsaker - hennes största handikapp...
Jag har en fundering, Är det så att framställningen av handikappade antingen är att de är offer eller hjältar? Att de antingen är bittra eller överpositiva. Att antingen är allt omöjligt, eller så är allt möjligt. Och är det så att handikappade själva hjälper till med denna hypotes. Jo, jag kan säga att jag också hjälpt till. Men det är nog farligt att låta handikappade stå för det ena eller andra. Vi är vilt skilda människor.
Vi är inget kollektiv. Vi är olika. Alla människof är olika. Rejält olika. En del har gas under pedalen, andra har bägge fötterna på bromsen men de flesta kör i normal takt och utmärker sig inte. Jag vill inte bli tagen som varken någon superhjälte eller som ett offer. Jag vill bli tagen som Jonas, 33 år som gillar golf och som alltid smuttar på en nybrygd espresso. Sen att jag också har ett handikapp, jaja det vet jag men det kommer långt ner på listan.
Är livet bara till för de utan fläck eller skrynka?
Har vi som är lite defekta på olika sätt dragit en nitlott i livets lotteri? Lever vi på livets bakgård?
Är det så att en del människor är ödesbestämda till lyckan medan andra får nöja sig med kryckan?
Måste man vara frisk för att må bra?
Och till sist: Har påven en konstig hatt?