Idag lyssnade jag till Henke Kackur som talade om Mental träning och vad som gör en vinnare till en vinnare. Han hämtade sina tre punkter från elitidrotten.

Jag har redan glömt den första (inte bra) men de två andra var:  

Vinn lätta segrar innan du tar dig på svåra och använd stoppskylten.

Den första punkten går ut på att öva dig på att vinna. Vår hjärna känner samma “vinstglädje” även om uppgiften är lätt. Man lurar alltså hjärnan att tro att man är duktigare än vad man är, kanske dåligt i vissa lägen i livet, men bra i andra, när det gäller att odla positivitet och en känsla att det här klarar jag. Ju mer vi vinner “lätta” segrar desto mer börjar vi tänka att det är det naturliga. Ordet vinna tycker jag man här ska tolka som vinna mot sig själv lika mycket som mot andra…

Den andra punkten, den om stoppskylten, betyder att man visualiserar en stoppskylt (en riktig röd stor) så fort man hamnar i negativa banor. Knepigt men sant. Tydligen har typ alla elitidrottare gått igenom denna metod och använder den flitigt. De ser stoppskylten och det blir ett tecken att sluta tänka negativt. En del lägger till ett uttal: Jag vill, jag kan. Stoppskylt – jag vill, jag kan. Ja, varför inte. Det gäller bara att ta rätt trafikskylt – att visualisera den trekantiga med varning för ankor är nog inte lika mentalt höjande… Undrar förrsten hur mycket Göran Persson har visualiserat Röd gubbe skylten:)

Om man vill veta hur mycket ett år betyder, fråga en som just suttit i fängelse. Om man vill veta hur mycket en månad betyder, fråga en som födde ett barn för tidigt. Om man vill veta hur mycket en vecka betyder, fråga ett föreälskat par. Om vill veta hur mycket en dag betyder, fråga en redaktör på en dagstidning. Om man vill veta hur mycket en timme betyder, fråga en som har tandläkarskräck. Om man vill veta hur mycket en minut betyder, fråga en som missat tåget. Om man vill veta hur mycket en sekund betyder, fråga en OS-medaljör i sprint.

 Utan att bli stressad, så måste vi slå fast att tiden är dyrbar och viktig och ta hand om. Allt har sin tid men all tid är en av livets stora gåvor.

Läste någonstans att den största orsaken till att folk inte slutar röka är att de ser sig själva som rökare. Märkligt. Jag trodde begäret var själva orsaken. Utan att klanka ner på rökare vill jag säga att din identitet är som en källa, därifrån ditt liv mynnar ut. Vem är du? Är du ditt utseende? Är du ditt yttre? Är du ditt jobb? Är jag handikappad? Som du definierar dig kommer du att “rinna”. Lite allvarligt: ser du dig som offer, kommer du troligen bli ett offer igen. Ser du dig som ensam, kommer du troligen förbli ensam. Ser du dig som en som alltid misslyckas, kommer du troligen misslyckas några gånger i onöden.

Försök vårda dig själv. Försök att vända “Som man bäddar får man ligga -citatet” till din vän istället för din ovän. Tanka inta bara bilen med rätt bränsle, utan även din identitet.

Igår såg jag Björn Ferry ta OS-guld i skidskytte. Wow. Det fick mig återigen inse vikten av drömmar. Han sa just det, om man ska göra något stort, måste man drömma stort.

Om du inte gör något med livet kommer livet göra något med dig, och det är inte alltid positivt.

Inte bara fylla livet med dagar utan fylla dagarna med liv.

Drömmar är inte verklighetsflykt, drömmar förändrar verkligheten.

Jag har inte tagit OS-guld. Men jag har blivit av med min tandläkarskräck. Den har verkligen ställt till det för mig. Nu slipper jag vara orolig i veckor innan jag ska dit och hitta på massor av ursäkter varför just den dagen och just den tiden inte passar för mig. Vilken befrielse. Jag minns också en svunnen tid då jag avskydde broccoli. Jag fattade inte hur folk kunde äta det. Det luktade illa, det såg illa ut och smakade frigolit. Men när jag lärde mig äta det. En ny värld öppnades. Nu äter jag broccoli till allt.

Drömmar gör så vi förändras. Tänk det stora med att människan är skapad för att förändras. Att hon kan låta sina drömmar bli en kraft som föder fram något nytt. Det gör oss unika – detta kan inte djur i samma utsträckning – har ni hört talas om en gorilla som tänker; nä, om jag inte skulle drömma stort, tänk om jag skulle vinna OS i skydskytte…

Den största nöten att knäcka inom funktionshindersektorn (vilket tråkigt ord) är hur funktionshindrade ska bli en mer självklar del av arbetsmarknaden.  Än har jag inte sett en platsannons som säger: Vi söker dig som är utåtriktad, social och gärna lite cp…

Den första anledningen till varför det är en viktig fråga är naturligtvis att de flesta människor mår bra av att ha en givande arbete. Den andra anledningen varför det är en viktig fråga har med att synas. Idag är det få som har en arbetskollega som har ett svårt handikapp. Det bidrar till att handikappade förblir samhällets doldisar. De är som tomten fast tvärtom…

Funktionshindrade har som grupp den högsta arbetslösheten i Sverige. Att de i praktiken redovisas som förtidspensionärer eller sjukskrivna i stället för arbetslösa och arbetssökande är bara ett försök att snygga till siffrorna. En bidragande anledning är konkurrensen från låglöneländer som gör att organisationer i de rikare länderna slimmas och att arbetsgivare inte anställer personer som inte hänger med i det hårt uppdrivna tempot.

Arbetsfrågan är mycket en bemötandefråga om du frågar mig. Arbetsmarknaden är enligt mig mer diagnosinriktad än möjlighetsinriktad. Sedan har det också med tidsbrist att göra. Jag tror främst att vi måste bli bättre på att ge människor en ärlig chans att visa vilka de och vad de kan. En gång sökte jag jobb i en klädbutik men fick svarat att jag skulle skrämma bort alla kunder. Då försökte jag tänka i möjligheter och gick jag raka vägen till Securitas men de anställde mig inte heller. Säg mig, var finns logiken här ..?

Man kan ju motivera arbetsgivare med morot eller piska men det ultimata vore att den breda massan förstod vilken dold skatt handikappade är. De kanske behöver ett antal hjälpmedel och lite längre tid att göra jobbet lika effektivt som de andra men detta är bagateller tycker jag. Mångfald på arbetsmarknaden har många fler fördelar. Den sociala hälsan förstärks med olikheter.

Det jag nu tar upp är för vissa ett känsligt ämne men jag vill ändå bryta isen. Det gäller det här med bidrag. Jag tror inte det är bra med att delar ut bidrag till så många handikappade som man gör idag. Men inte ska man klanka ner på den svenska solidariteten mot de svaga, har jag hört sägas. Men kanske ligger det lite fördomar bakom det här påståendet, att man inte tror att de handikappade kan klara av ett arbete. Kanske är det så att man hellre ger bidrag än att ha massa konstiga handikappade ute på våra arbetsplatser. Oj, där kände jag att jag trampande på några tår, men låt gå, jag tror på det jag säger. Vi måste sluta se bidrag som det enda naturliga för en handikappad person. Jobb ska vara det naturliga. Jag brukar säga att utmaningen är att se bidrag som medel under tiden, inte som ett slutmål. Klart att inte alla arbeten passar en handikappad. Klart att det finns handikappade som måste och ska ha bidrag. Men attityden måste ändå ändras och marineras med lite positivitet. Sedan ska de handikappade vilja också, det är en annan femma, att en del kanske trivs med att pengar rullar in och själv kan de spela nitendo.

Ett universitet i USA gjorde ett test som gick ut på att eleverna skulle ta och framställa två foton. När de väl hade gjort det, fick de välja ett som de tyckte var det bästa. Sedan skulle det andra fotot antingen ”försvinna” direkt eller så fick de tänka igenom och komma och byta. Det visade sig att de som valde att inte komma tillbaka mådde på något sätt bättre och var mer nöjd med sitt foto (hur forskningen till inte har jag ingen aning om).

Vi lever i valmöjligheternas tidsålder och även om det ger stor glädje gör det också att vi får beslutsångest, gräset kansker är grönare nån annanstans, kanske det finns ett bättre alternativ, leta, leta, leta…

Kanske man ska gå för det man gillar och låta bli den tankesnara som hela tiden tvingar dig till det ”ultimata”.

Hur kan jag, trots mitt handikapp leva fullt ut? Hur kan Mitt liv bli något bra?

Att jämföra sig med andra är hela tiden frestande men totalt orationellt när man tänker närmare på det. Varför försöka bli någon annan, hur stor är chansen att lyckas. Är det någon enda på denna planet som lyckats bli någon annan? Skriv ett brev och berätta i så fall…

Jag är en tävlingsmännsika ut i fingerspetsarna. Förr kunde jag göra allt för att bli bättre än någon annan i vad det än var – spel, sport, betyg med mera. Golfklubbor flög, monopolpjäser likaså. Bra förlorare fanns inte i mitt vokabulär. Men nu har jag kommit till en insikt. Ja, jag försöker i alla fall. Det är ju inte mot andra jag ska vinna. Det är mot mig själv! Om du frågor elitidrottsmän nu i dessa OS tider vem de tävlar mot så får man ofta svaret : mig själv. De har fattat att det goda resultatet ligger sällan i att vinna över någon annan utan att försöka bli den bästa JAG jag kan bli.

Detta kom inte med i den nya boken. Men jag lägger det här. (Den är inte genomarbetad.)

Direkt ur livet

Tanden

”Hej då, vi ses om en vecka!”

Jag stänger ytterdörren och tänker: Jaha, vad gör jag nu då? Vad gör man när man är gräsänkling en vecka för att frun lever ut sin passion på skidor nerför backarna i franska alperna? Ja, förutom att förbanna mig själv både en och två gånger över att inte kunna följa med på grund av min dumma kropp, är allt mycket självklart. Jag går och köper nya spel till vårt nyinköpta Playstation!

Vi köpte vår dyra vuxenleksak några veckor tidigare i mellandagsrean. Det är en ytterst farlig tid. Det är då man köper de mest onödiga prylarna med motiveringen – det var ju så billigt. Men säg, när blev 4800 kr billigt?  

Men jag måste medge – det var ruggigt kul att spela. Nyhetens behag är översvämmande. Man engagerar sig såsom det gällde liv och död. ”Nej inte den bilen… man kan ju inte svänga med den i leran… åh nu är allt förstört…”

I köpet ingick även Singstar. Karaokespelet var väldigt kul men också väldigt svårt. Versen på Michael Jacksons Billie Jean gav begreppet tondöv en ny dimension. På nätterna hördes falska låter långväga från vår lägenhet. I början knäcktes jag lite av att det hela tiden kom upp rutor på skärmen där det stod USELT… USELT… USELT… Jag tänkte: Walk a mile in my shoes! Det är ett under att jag ens kan hålla i en mick:) Sen kom faktiskt något SNYGGT… i rutan också. Elvis intog min kropp.

***

Gräsänklingsveckan rullar på. Jag är fullt upptagen med bilspelet pacific raft och en stor påse chips. Jag får regelbundna sms från Hanna som säger att hon har det underbart i de himmelsvita pisterna. Jag skriver tillbaka att jag också har det gott i soffan med mina nya playstationspel. Samtidigt frågar jag henne (självklart på ett snyggt sätt) om jag får köpa ytterligare ett spel. Det får jag. Jippi. Tiger Woods 09 – here I come.

Men efter några dagar blir allt tråkigt. Ensamheten tar över njutningen. Bilspelet tappar sin glans. Golfspelet likaså. Maten blir sämre och sämre. Sängen ödsligt tom. Jag tänker: Hur kan Hanna klara av att jag är borta cirka 100 dagar om året, när jag inte ens klarar ynka 7 dagar. Tragiskt. Det som försvårar läget är också att det föreföll sig så att just den här veckan har jag inga föreläsningsuppdrag så även om jag träffar en del kompisar på kvällarna är dagarna i lägenheten oändligt långa. Jag och en kompis har ett utryck för det där och säger: ”tala med väggen”. Tydligen kan jag göra det som något slags substitut till mänsklig kontakt. Så pratsjuk är jag ibland.

När jag har varit gräsänkling i fem dagar händer det, kanske lite oväntad men långt ifrån överraskande – jag blir ett stycke knäpp! Jag behöver antagligen min fru för att fungera klart i huvudet. På söndagskvällen när tristessen är som störst får jag för mig att jag har tappat en tand. Jag studerar mig noga i spegeln och visst är det så. Jag har väl aldrig haft en glugg där innan, tänker jag. Och när jag borstar tänderna extra hårt kommer det blod. Så är det. Jag har tappat en tand! Hjälp, jag som har lite tandläkarskräck. Och inte bara det. Tandläkarna har också jonas-skräck. Jag regerar inte riktigt över min mun så när som helst kan den uppträda som en krokodilkäft där tandläkarnas fingrar blir bytet.

Jag borstar igen. Mer blod. Gluggen är stor. Jag får panik. Jag äter inget och tänker att det enda förståndiga är att lägga sig och tro att tanden skulle helas under natten. Jag sover dålig, har kallsvettningar, känner hunger och har väldigt konstiga funderingar vart framtanden tagit vägen. Har jag svalt den? Och i så fall, är det farligt?

Morgonen efter vaknar jag med ett ryck. Sömndrucken ringer jag min tandläkare, beklagar mig i oändlighet och säger att jag måste ha en tid, NU. “Jag kan ju inte ens äta!”

Väl hos tandläkaren uppdagas århundradets pinsamhet. Allt är som vanligt! Va? Dubbel va! Tandläkaren säger alltså att allt är som vanligt. Att gluggen i munnen har jag haft i flera år!!!??? Tribbel va! Jag vill rymma genom golvet. Jag som egentligen att fått min tandläkare att lära sig att jag är rätt normal, trots min ryckiga mun.  Nu får jag börja mitt förtroendearbete från noll igen.

Jag ber förvirrat tandläkaren om ursäkt och lämnar tandläkarstolen. Jag går därifrån, chockad och totalt bortkommen. Jag fumlar fram mobilen och skriver ett sms till min fru: ”Hej. Jag tror jag har blivit knäpp.”  Det dröjer innan jag får ett svar.

Att leva stavas risk.

Att skratta är att riskera att verka löjlig. Att gråta är att riskera att verka sentimental. Att sträcka ut handen mot en annan människa är att riskera att bli involverad. Att uttrycka sina känslor är att riskera att visa upp sitt rätta jag. Att lägga fram sina ideal, sina drömmar inför en publik är att riskera att förlora dem. Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka.  Att hoppas är att riskera att bli förtvivlad. Att försöka är att riskera att misslyckas.

Men frågan är om du skulle vara där du är idag om du inte hade tagit några risker. Det skulle i alla fall inte jag. Att leva är att riskera att dö.

Nedan följer en dialoag från Seinfeld.

“I don’t want hope. Hope is killing me. My dream is to become hopeless. When you’re hopeless you don’t care. And when you don’t care, that indifference makes you attractive.”
“So, hopelessness is the key?”
“It’s my only hope.”
        – George and Jerry, in “The Fix-Up”

Hur man än vänder och vrider på det behöver alla människor något att hoppas på. Hopp gör att framtiden inte är skrämmande. Vad hoppas du på?

Nästa onsdag ska jag till Eslöv för en föreläsning på biblioteket. Jag har lite skräck för detta för jag brukar skämta om Eslöv i mina föreläsningar lite. Att den har blivit utsedd till Sveriges tråkigaste stad. Jag ironiserar också kring att Eslövs turistbyrå nog inte är det mest folkrika stället på jorden.

Men sedan kommer jag till en poäng. Anledningen varför jag pratar om Eslöv är för att belysa olikheter. En gång träffade jag en kines i Eslöv berättar jag. Denna kines var född i Kina men hamnat här. Hur gick det till? Rätt högoddsat… Kankse sökte denna kines på internet och fick upp Eslövs fantastiska hemsida. Kanske upplevde denna kines en romantisk känsla för den lummiga småstaden i mitten av skåneland och samlade sin släkt och sa: Jag ska flytta. Till Eslöv. Hej då.

Jag frågade inte kinesen om hur tankarna gått när han bestämde sig att flytta hit men man kan fantisera lite. Tänk nu om alla kineser skulle söka på internet och få upp Eslövs hemsida och alla hade upplevt samma romantiska känsla för den lummiga småstaden. Alla samlar sin släkt och säger: Jag ska flytta. Till Eslöv. Hej då.

Hade det funkat? En och en halv miljard kineser som vallfärdar till Eslöv… De hade nog fått bygga ut kinesrestuarangen lite i alla fall…

Olikheter är det bästa vi har.

Vi ska tacka Gud för den härliga kinesen i Eslöv. Och vi ska tacka Gud för att inte alla kineser gillar samma stad.

Olikheter är ingen bonus – det är grunden. Fråga gitarristen varför han inte stämmer alla strängar till samma ton och han kommer titta konstigt på dig.

Att andra inte är som du och du inte är som andra skapar livet!

Nu ska jag till Maristad och tala på en ungdomssamling. See you!