Jag hörde en berätta om en man i Polen och har legat i koma i 25 år. Ja, det centrala i den här berättelsen är inte att mannen i fråga kom från Polen utan att han vaknade upp efter så lång tid. Till en värld som ser rätt annorlunda ut än för 25 år sedan. Journalister uppmärksammade detta och frågade vad mannen tyckte var mest annorlunda nu, efter 25 år. Vad det kanske att alla har mobil, att hybridbilar finns eller att alla twittrar? Nä, mannen sa nåt helt annat. Han sa: Ja, det som slår mig är hur människor är midre tacksamma nuförtiden…

Att ge en annan en extra chans. Det kanske är det finaste man kan göra. För man vet inte vad som döljer sig. Alla har en talang – det gäller bara att upptäcka den! Varför ligger tex arbetsmarknaden så gott som stängd för handikappade? Ett av problemen stavas utan tvekan : brist att våga ta chanser.

Jag kommer aldrig glömma när jag gick i sexan och det kom en pojke från Island som skulle börja i vår klass. Vi hade inte höga förväntningar på den här killen kan jag säga. Vi tänkte: en isländare, vad är han bra på… På rasten när vi skulle spela fotboll och välja lag valdes Beggi (som han kallades) sist. Ingen trodde han kunde spela. Men vad fel vi hade! Sanningen var att han var grym, bland de bästa i klassen. Tror ni han valdes sist nästa gång?

Chans definineras som : en positiv konskekvens av en händelse. Tänk vad många positiva konskekvenser vi får vad med om, när vi ger varandra en ärlig chans. En chans att lyckas och göra sitt bästa, en chans att få vara sig själv, och chans att få en ny chans. Om du frågar mig tycker jag en comeback borde vara en mänsklig rättighet.