Detta inleder min bok:

I den ena ringhörnan sitter den fruktade CP-skadan. Trots att den först kan se rätt osmidig och seg ut, märker man ändå rätt snart att den är oerhört stark och kraftfull. Inget tvivel på att den kan slåss, konstaterar man. Den inger respekt och nästan vanmakt. I mötet med den fasta, hårda blicken är det lätt att ge upp innan man ens har börjat.   

I den andra ringhörnan står Jonas. I full gång med att fokusera sig. Klart han skräms lite av CP-skadans alla fula glåpord och givetvis blir han en smula upprörd över den kaxighet den visar upp. Men ändå är han förhållandevis lugn, utstrålar starkt mod, och ser enormt taggad ut. Han har nämligen tänkt ut ett vinnande koncept som inte kan misslyckas. Han ska klippa till direkt, hårt, innan den tröga CP-skadan hinner reagera.  
    

CP-skadan gör sig redo, tar av sig kappan och då ser man hur den har ristat in ordet ”ÖDET” över hela sin kropp. Han spottar i marken, svingar några högerkrokar i luften, och kommer fram till mitten där han börjar psyka Jonas med sina kommentarer: ”Tror du kan vinna över mig eller? Inse fakta, det är ödesbestämt att du ska förlora!”
    

Men Jonas tar inte in det där snacket med öde. Han lyssnar inte. Han gör sig istället beredd, och innan CP-skadan hinner med tar han tillfället – han går för knockout…