På en föreläsning för arbetssökande i malmö gick jag ut hårt. Brukar annars vara snäll (var jag nu också men kanske en lite mer rakare snällhet), men jag ville få dem göra upp med det som ofta gör oss passiva och bittra – nämligen ursäkter.
Jag sa att många använder sitt handikapp som en standardursäkt till att inte anta livets utmaningar. Sedan fortsätte att med att är hur lätt som helst att komma på en ursäkt för att inte orka kämpa, det svåra är att bli av med alla ursäkter. Man behöver ingen utbildning för att komma på ursäkter. Man behöver inte vara speciellt intelligent för att komma på ursäkter. Man behöver inte ha tusen problem för att ändå komma med tusen ursäkter.
Faran med ursäkter är att de sällen för en framåt. Ursäkter är sällan produktiva.
Någon har sagt att den människa som har många ursäkter – har ofta inte så mycket annat. Hårt. Ja. Sant? Alltför ofta.
Jag tyckte inte det var så särskilt hårt. Jag tycker det var bra. Jag är sådan att jag har mkt ursäkter för att slippa vissa saker men försöker träna bort dem. Men jag lovar inget så har jag ingenting sagt heller.. kanske är lika bra
Ingen är ju perfekt.
Skikkelig bra skrevet
Jeg har fulgt med bloggen din en liten stund og liker den.
Bloggen min er CP-fri sone, men kroppen min er ikke
Tufft men sant! Mött dessa personer både i funkisvärlden, jobbet o umgänget. Gäller att ta vara på livet för det är alltid, alltid alldeles för kort. Tänk vad man skulle missa om man hela tiden säjer nej?
Hej jag tycker du har helt rätt, klockrent. Man kommer ingenvart med ursäkter, nyss hittat din blogg, gillar den mkt. /Mikaela