I veckan fick jag höra att en kille som haft assistent länge bestämde sig för att testa utan. Han gick i åttan och hade fått min bok. Hans lärare var på min föreläsning och berättade detta. Han sa att första tiden var riktigt jobbig. Men han var bestämd och sa att kan jonas så kan jag. Och efter tid lärde han sig göra allt på egen hand.

När jag hörde detta blev jag grymt uppmuntrad. Jag gillar människor som verkligen testar sina gränser. Och att man får va en del av det utan att ens veta om det.

Ingen lever i ett vakuum. Skulle vilja uppmuntra dig att andra inspireras just av dig: Du är någons glädje, du är någons motivation, du är någons anledning att inte ge upp. Du påverkar de som är nära dig. Men kanske du inte vet om det…

Har skrivit en text jag vill ha med men vet inte var och hur. Kankse om jag skriver om minnen och vad livsögonblick (låter stelt men…) betyder. Om du tycker jag verkar lycklig, stämmer det:) Vad har du för minnen som stärker dig i svåra tider? Livet är inte bara dagarna som gått utan dagarna man minns!

Jag vaknar prick klockan 8.00, klarvaken och full av adrenalin. Idag blir det den största dagen i mitt liv, tänker jag medan jag drar upp rullgardinen. Strålande sol.
En tår känns på kinden. Gud måste vara på glatt humör.
Senare fick vi veta att just den här dagen, den 14 april 2006 hade varit en av de somrigaste dagarna i april någonsin. 27 grader och molnfri himmel.
Gud måste ha varit på extremt glatt humör.
Två timmar senare hjälps jag och min bestman åt att ta på mig kläderna. Det ska vara perfekt. Allt är nytt. Allt är putsat. Den svarta kostymen sitter tight invid kroppen. Den vita skjortan är insydd och övernoga struken. Den gråa kravattenn sitter där den ska, lika så blomman i kavajfickan. Parfymen är ny och vaxet är hårt.
Jag känner att ja darrar – om några timmar kommer det som jag drömt om så länge jag minns, och som vi planerat dag ut och dag in i många månader infria sig. Skådeplatsen: En skånsk kyrka vid namn Hadeberga utanför Lund. 130 gäster. Många vita prästkragar. En klockringning. Ett brudpar.
Det var som en saga. Det vackraste jag sett. Där kommer hon i sin vita smyckade klänning, ut från frisören gåendes på gågatan mitt i centrala Malmö. Alla kunde se henne. Jag vill att alla ska se henne. Jag vill att hela världen ska beskåda det jag ser. Skönhet får en ny betydelse när jag ser den tjej jag vill tillbringa hela mitt liv med.
Jag saknar ord när hon sätter sig i bilen bredvid mig. Hon ler och ögonen tindrar. Det är för fint för att vara sant. Kan man verkligen känna så här? Kan livet innehålla sådan ren och skär lycka. Jag började livet i en kuvös med en svår cp-skada, nu är ruset i min kropp starkare än något spastiskt ryck. Jag ler tillbaka till min brud och vi tar varandras händer. Nu kör vi mot Lund, säger jag till chauffören.

Slänger ut ett citat jag knåpat på. Nu ska jag till Glimåkra och Sävsjö och föreläsa.

“En begränsning är bara en begränsning om du tror att det är en begränsning.”

En kompis och jag tog en frukost på stan igår. Jag gillar honom grymt, så om du Robin läser detta, thanx for all!

Han är en sådan kreativ person som säger saker på ett sätt man inte tänkt på själv. Det triggar mig. Han gav mig många tips i mitt bokskrivande på olika kapitel och boktitlar. Ja en del vågar jag inte ens nämna men han sa STOLPSKOTT OCH FÖRDOM. Jag skrattade och fattade vad han menade men jag funderar på att min kapitel om fördomar rätt och slätt ska heta STOLTHET OCH FÖRDOM. Jag tror det är viktigt när man talar om sk fördomar att inte bli bitter på köpet (som alltför många blir). Fördomar kan vara ett deskruktivt försvar för att man inte är nöjd med sig själv. När jag är ute och talar tar jag upp att gilla sig själv i samband med fördomar. Att vara måltavla för ex antal fördomar som jag är varje dag – då är Stoltheten till den man är a och o. Att gilla sig själv är i många fall självbevarelsedrift.

Sitter som sagt januari och febr och skriver på en förhoppningsvis läsbar bok. Idag kom jag på detta: Källsortera dina minnen – kasta det som kastas bör och återvinn det återvinns bör. Våra minnen tror jag är tänkta som en investering, inte som en ständig påminnelse om hur många fel vi gjort. Våra minnen ska vara en resurs, inte en belastning. Vi ska inte förneka det jobbiga vi har gått igenom men vi ska inte heller förneka allt det sköna vi minns. Liksom vi sparar fina foton och sätter in de i ett album borde vi spara på goda minnen.