Jag har kommit på att jag har en skrivprocess som liknar hur jag byggde lego. Jag samlar tankar (bitar) rätt länge och letar och speciala delar (nyckelmeningar ). Sedan när jag har en hel hög så börjar jag bygga. Sen tar det förhoppningsvis form och blir något sammanhängande. Och förhoppningsvis bli det också en lyckad konstruktion som ögot / sinnet gillar.

Jag hade en konstig sak för mig som liten. Jag byggde en legobil som skulle hålla att kastas in i en stenvägg. Ja, jag tyckte sånt var kul. Men det gäller även ett manus – det måste också hålla för lite motstånd.

Man behöver inte bara “snälla” vänner. Man behöver också vänner som känner en och som kan utmana en att ta tag i bitar i sitt liv. Jag har flera sådana vänner som jag både gillar och ogillar:)

En sådan vän / personlig tränare är Henrik. Han har för övrigt varit i militären en del… Han är med mig på gymmet och idag sa han : Jag är inte här för att mysa med dig, jag är här för ut se svett och resultat.
En annan gång sa han: Du slutar inte för du är trött utan när jag säger att du ska sluta.

I stunden kan man tycka munnen glappar väldigt och sin stolthet pumpar upp sig, men efteråt är man tacksam att något tror på en. Vilken förmån. Varje handikappad behöver andra som tror på en, som vågar utmana och inspirera.

Henrik tror mer att min kropp kan utvecklas än vad jag gör. Han har gett sig dän på att ta noll hänsyn till mina “handikapp-ursäkter”. Han ska hjälpa mig bestiga kebnekaise och det gör man inte på en kafferast.

Så tack Henrik för din icke-snällhet. Sådana vänner är guld!

Detta mail fick jag nyss…

Jeg har akkurat lest boka di “Blod, svette og tennis”. Glimrende fortalt – og humørfylt lesning som samtidig gir rom for ettertanke. Lykke til videre.

Tacksam för norska översättningen av Grabben i kuvösen bredvid, som många tydligen redan har läst.

Härligt med norska. De verkar inte ha en fallenhet åt deppighet i alla fall…
Jag ska snart ha en föreläsning i utlandet för första gången, och lyckligtvis blir det i Norge, i Arendal. Jag tränar norska men vet inte. Om svenskar har svårt att förstå min svenska, hur tror är chansen att norskar förstår min icke existerande norska. Men jag ska i alla försöka. Om man slutar alla ord i falsett går det nog vägen. (som om jag kan styra det…)

Vad gör man när man är gräsänkling en vecka för frun åker skidor i alperna (inte alls avundsjuk) Svaret är lätt: MAN KÖPER TV-SPEL!!! Nu har jag köpt ett nytt golfspel till playstation 3. Sjukt kul. Jag ska lära mina händer gilla det ockå:)

Jag måste avslöja jag blir lite knäpp av att vara utan min fru. I söndags kväll fick jag för mig att jag hade tappat en tand. Jag studerade mig noga i spegeln och visst var det så. Jag har väl aldrig haft en glugg där innan… Så jag åt inget och la mig. Jag sov dålig pga av hunger och oändliga funderingar vart tanden tagit vägen. Hade jag svalt den??? I går morse ringde jag min tandläkare, beklagadae mig och sa jag måste ha en tid NU. “Jag kan ju inte ens äta..”

Väl hos tandläkaren uppdagades pinsamhetens pinsamhet. Allt var som vanligt. Gluggen i munnen hade jag haft i flera år!!!??? Va??? Om min tandläkare äntligen lärt sig jag är rätt normal, får jag nog börja om från noll nu igen. Jag gick därifrån med kaos i huvudet.

Hanna, kom hem!!! Innan jag tappar mer tänder…

På sistone har jag tänkt på om vision bidrar till inkludering, i stor och liten skala, och jag tror det.

Sverige har för lite visioner är min mening. Istället talar vi om mål men det är inte samma sak. Ta handikappade exempelsvis. Målet är att få in handikappade i arbete säger man. Det har försäkringskassan och arbetsförmedlingen nedskrivet i olika “styrdokument”. Finns det ett tråkigare ord??? Vad är passione? Vad är visionärerna? Hur ska man göra det? Och framförallt, varför? En vision ger varför-faktor.

Var är entreprenörerna i detta land? Är de för upptagna i affärsmarknaden? Vi behöver visionärer i politik och samhällsförändring mer än någonsin. Segrationen får inte segra! Säga vad man vill om USA men Obama har VISIONER. Och folket blir taggade för förändring. Jag drömmer om att fler drivna människor inom “handikappvärlden”. Som har vision, inte bitterhet som drivkraft.

Vision ger motivation.
Vision ger syfte och mening.
Vision tar för givet att den kommer uppfyllas.
Vision är en bild av en längtad framtid.
Vision fastställer destinationen.
Vision skapar prioriteringar och fokusering.
Vision utmanar.
Vision ger målmedvetenhet.
Vision ger värderingar.
Vision lär oss vad som är viktigt.
Vision motverkar slapphet.
Vision skapar förändring.

Jag ropar efter visionärer som kan hjälpa oss att ena Sverige ännu mer. Jag är övertygad om att vision hjälper till inkludering. Alla är olika och så kommer det alltid förbli. Det gäller för Sverige att ta till vara på olikhetens dynamik – inte kväva den.

Så…

Kan vi skapa ett Sverige där ingen bedöms av det yttre – yes we can.

Kan vi skapa ett Sverige som ser olikheter som en vinst, inte en förlust – yes we can.

Min första skrivna dikt

Ge inte upp – Efter natt kommer dag.
Efter vinter kommer vår.
Efter en säsong av på Spåret kommer nästa.

Ge inte upp – efter svett kommer vila.
Efter tårar kommer skratt.
Efter Bush kommer Obama.

I veckan samtalade jag med en som kämpar mot bitterhet. Personen frågade hur jag gör för att inte bli bitter. Svår fråga men här kommer några tankar.

Bitterhet kommer av att man stänger av känslorna. Mer och mer. Man märker inte av det. En slags per automatik självbevarelsedrift. Man går in i skalet. Man förbannar både sig själv och omgivningen. Uttryck som “aldrig mer”, blir vanligare. Man har för gånger blivit missförstådd, sviken och orättvist behandlad så man orkar inte ta in sina känslor mer i mötet. Första tecknet på bitterhet är att man blir lite kall och en aning ologisk. Man öppnar inte hjärtat. Man lever på distans. Man tolkar fel och man vill tolka fel. Man är på sin vakt. Sedan får detta näring av att man tror man har rätt. Och kanske man har det men det spelar egentligen ingen roll. Alla bittra tror på ett eller annat sätt man har Rätt att vara bitter, att man bär på rättvisan och “sanningen”.

Klart att man ibland har någon slags rätt att känna så, men utifrån min erfarenhet är bitterhet ett gigantiskt handikapp i livet som ibland förminskar tillvaron dramatiskt.

Hur bli man av med bitterhet då… Jag har inte plats här att skriva det jag lärt mig men här är några tips.

1. Förlåt – om inte för andra, för din egen skull.
2. Tänk på det du är tacksam för.
3. Tala med en du har förtroende för. Töm ut dig.
4. Utvärdera din bitterhet – vilka effekter får den i ditt liv.
5. Börja arbetet med att gilla den du är. Livslångt arbete men börja ändå i det lilla.
6. Våga utsätta dig för att bli missförstådd igen. Kanske det svåraste. Jag menar inte något farligt och osunt men släpp på känslorna. Känn glädje, känn sorg, känn ilska.
7. Våga lita på människor. Våga tro gott om människor. Våga ta till dig saker. Tro på komplimangen. Se inte ett monster i varje människa.
8. Tänk mer framtid än dåtid. Bli “klar” med din historia.

En vän till mig är tydligen på gymmet kl 07.00 flera gånger i veckan. Jag blir lite taggad av sådana människor. De som är morgonpigga. Jag är just nu inne i en “lansering” av mitt nya jag som morgonpigg. Sådär går det men nån har sagt att det tar tid att vända en silja line. Jag eftersträver denna dygd som jag tydligen inte har i generna, jag måste kämpa. Men när jag väl går upp tidigt känns det som man har “bonustiud”. Underbart att komma föra dagen på nåt sätt. Har insett att jag har så mycket jag vill göra i livet så jag kan inte slappa i sängen halva dagarna.

Så vem vet, kanske jag oxå pallrar mig till gymmet 07.00 nån gång. Eller 06.55 för att retas…

På måndag ska jag till jordens ände, till Sorsele. Flyger till Umeå och sedan 20-30 mil (ingen aning) rakt in i ingenstans. När ska jag hålla föreläsningar på tisdag. Även om det är lång restid är det kul bonus i mitt jobb att jag får se hela Sverige.
Jag har köpt långkalsonger och jag är redo.

Imorn är det alla hjärtans dag. Restaurangerna är fulla av kärlekspar. Själv ska jag och min fru ha lite fin middag hemma.

Jag skulle vilja uppmuntra till att leva livet från hjärtat. Det fysiska hjärtat pumpar ut blod till hela kroppen. Det “själsliga” hjärtat pumpar ut liv till våra sinnen. Hur mår ditt inre? Är det uppförsbackae eller nerförsbacka. Känns det lätt att göra ett gjädjeskutt. Skrattar du bara när du “måste”. Är alla dagar lika bara att datumet ändras. Har du fallit offer för slentrian. (som för övrigt betyder “sömnig gång). Gör en hjärt-check på alla hjärtans dag. Hur mår din pump?

Att “inte ha hjärta” menas att man är hänsynslös/självisk. Likadant med att ha ett hårt hjärta eller ett hjärta av sten.
Att ha hjärta för någon/något menas att man tycker om denna/detta.

Min fråga : Har du hjärta för livet?

Alla med funktionsnedsättning gillar inte dansband.
Alla med funktionshinder vill inte jobba med data.
Alla med funktionshinder vill inte sammanblandas och spela boul med förtidspensionärer.
Alla med funktionshinder vill inte måla dominobrickor.
Alla med funktionshinder gillar inte att bli ett tyck-synd-om objekt.
Alla med funktionshinder har inte livsångest.
Alla med funktionshinder vill inte lyfta bidrag.
Alla med funktionshinder vill inte behandlas som ömtåligt porslin.
Alla med funktionshinder vill inte ha fula hjälpmedel.
Alla med funktionshinder är inte som jag beskrivet ovan.
Ingen med funktionshinder är en bricka i ett kollektiv – de är som alla andra – allstå unika.

Är på hemresa från Ö-vik. Wow vad vackert det är här! Vid Höga Kusten fick jag gåshud och lycka i kroppen. Snön ligger klarvit, och solen som just gått upp gnistrar i isen. Sverige har vaknat på rätt sida idag. Sen att jag grät av kyla när jag gick ut i morse är en annan femma. Nån sa det var 20 grader kallt.

Åkte nyss förbi en affär alldeles vid motorvägen. På skylten på taket (som för övrigt var gjord som en galje…) stod det rätt och slätt “KLÄDER”. Inte vad det var för kläder, vilka märken eller stil, för vilka åldrar utan bara KLÄDER. Jag skrattade och tänkte på hur vi kan ha liknande beteckningar på människor. Vi sätter skyltar som INVANDRARE, HANDIKAPPADE eller NORRLÄNNINGAR. De säger kanske något men samtidigt inget. Jag började spåna vad för kläder som såldes där inne. Men om jag inte går in får jag aldrig veta. Vi kan också spåna vad människor är för människor men inte förrän vi integrerar oss och kommer nära varandra får vi veta…

Mitt nya favoritprogram på tv heter Diplomaterna. Man får följa med UB bakom kulisserna och se hur det går till med statsbeök, hur man får hem svenskar från katastrofer etc. Jag har en förkärlek till att få hänga med bakom – backstage. Jag köpte nyligen en seinfelt dvd där jag mer är intresserad av extramaterialet än själva serien. De visade hur de gjorde ett avsnitt, från idé till verklighet. Jag har sett det om och om igen.

Jag gillar också “komma bakom” människor, se vad som finns när man inte behöver visa upp sig. Där hittar man en del elände men också många pärlor…