Häromkvällen ramlade min pappa ner för trappan. Men han hade verkligen tur i oturen kan jag säga. Han gled längs kanten och föll inte förrän han nästan var nere, och slapp på så sätt slå huvudet i stenväggen. Nu ramlade han istället in i dörren mittemot trappan (nog så farligt) som öppnades samtidigt så smällen mot bakhuvudet mildrades något. Han svimmade och var borta en halvtimme. Men dagen efter var han ute och jobbade i trädgården. Han fick bara ett skrapsår, inget brutet alls.

När jag hörde detta blev jag viss om livets skörhet. Ett litet felsteg bokstavligt talat kan ställa tillvaron upp och ner. Morgondagen är aldrig 100% säker. Även om jag tror på att planera framtiden så är allt vi har idag. Så ta vara på stunden. Vänta inte att leva. Lev nu.