För 50 år sedan hade cp-skadade ingen skolplikt. Jag hörde nyss (faktiskt idag) talas om en äldre man som har en cp-skada som inte fick gå i skolan när han var liten. Idag jobbar han som civilingenjör.

Behövs det sägas mer för att vara tacksam över den utveckling som skett i Sverige de senaste decenierna. Vi är på rätt väg. Funktionshindrade trivs inte alltid på ett gruppboende, granne med enbart pensionärer Funktionshindrade vill studera, jobba, och ha volvo, villa och vovve… Kanske inte vovve för de har en tedens att tycka vi cp-skadade går “hotfullt” och börjar då skälla hysteriskt. Ja, där var det jag som var fördomsfull… Förlåt.

Länge leva Sverige – låt oss bli förebilder i mötandet av funktionshindrade!!

Jag tror att vi kan leva vårt liv bättre och få mer livskvalité (slitet uttryck) om vi skulle försöka ta bort vissa “små” saker ur vårt liv. Michelangelo lär har sagt om sina tavlor att det snarare det man tar bort som gör en tavla bättre, inte det man lägger till… Tänk sitt sinne som en gammal dator som går långsamt (positiv bild va). Vilket skräp kan du ta bort för att datorn (du) ska fungera bättre och vara själsligt allert?

Det jag först tänkt på är detta att snacka skit om andra. Att ta bort detta ur våra liv kommer boosta det till nya höjder. Det tror jag verkligen. Nu vill jag förtydliga att jag skriver lika mycket till mig själv. Grodor har en viss förmåga att hoppa ur min mun också…

Jag hörde en bra sak. De som talar skit om andra står näst i kö att snackas skit om. Om du har vänner som ofta talar skitsnack, räkna med att de talar skit om dig när du inte är där.

Ofta tror jag det är brist på ett eget spännande liv som gör att man gillar tala skit om andra – särskilt de som har lyckats med nåt.

En kul grej är att ofta lindar in skitsnack genom att börja med: “Inte för att snacka skit MEN…” eller “om vi ska vara ärliga…”

Ägna dig åt dina egna svagheter och försöka utveckla dig själv. Då har du inte tid att snacka skit om andra Skitsnack är som chips – har du väl börjat kan du inte sluta.

Jag skrev en kolumn som var i Metro i lördags. Lite roligt för jag fick höra det idag en några, att jag var med, visste inte själv…

Här är en länk : Metro

Varför är det så inte svårt att ta tag i saker nu, man skjuter alltid upp saker in i framtiden. Man blir ofta som alfons heller vem det var som sa: “Ska bara…”

Mark Twain formulerade det så bra.

“Varför skjuta upp saker tills imorgon som man lika gärna kan göra i övermorgon.”

Just nu brottas jag med min träning. Jag vet jag borde träna, ändå är orden SKA BARA så befriande på något sätt.

Jag vill bli mer proaktiv, inte ständigt reaktiv. Jag vill lära mig konsten att ligga före, vara förebyggande och agera innan. Hellre eftertänksam än efterklok.

En guldstjärna till alla som betalat alla räkningar. Själv ska jag göra det nu, ska bara…

Varför tycker barn det är så kul med lego (i alla fall killar). Jag minns någon jul sen då mina syskonbarn, som fick många julklappar, ändå till slut sitter med mitt gamla lego.

Kan det vara så att lego är en symbol på livet fungerar på ett sätt. Samspelet mellan att VISIONERA och BYGGA. Ja, om man gör sina egna konstruktioner vill säga och inte följer anvisningar. Jag personligen har nästan aldrig följt instruktionerna när jag byggt med lego, men det är ett annat kapitel.

Att visionera är att ha drömmar, se vad sitt liv skulle kunna bli. Och om “bitarna” räcker Att bygga är att sätta händerna i något. Det är mänskligt tror jag att bli “smutsig”, att svettas, att känna man åsdakommer något. Bitarna måste också sitta på rätt plats.

Jag minns jag och mina kompisar hade en tävling där det gällde att bygga en bil som höll för att kastas med all kraft in i en vägg. Konstig tävling men en tanke slog mig: Håller mitt liv för lite tumult. Har jag “byggt” rätt. Står jag pall för livets stormar?

Ja, det var bara en lördagsfundering jag hade. Nu ska jag köpa vinterjacka. Hörs snart igen.

Tips: Lukta in hösten – den andas friskhet.

Nu har min bok kommit ut i Norge. Fatta vilken grej. Där heter den inte Grabben i kuvösen bredvid, kanske inte så konstigt eftersom den titeln är en travesti på en svensk bok.

Jag träffade en amerikansk författare för ett tag sen som undrande vad min bok hette. Jag försökte med The guy in the inqubeyt…nåt beside. Han bara glodde och trodde jag svamlade. Sedan blev samtalet rätt stelt.

På norska heter den i alla fall som ett kapitel heter: Blod, svett och tennis. Rätt hyfsat, jag var inte med i planeringen.

Nu ska jag äta lunch, återkommer kanske i eftermiddag.

När jag var yngre besökte jag regelbundet psykolog, vet inte riktigt varför men det tillhörde praxis tydligen att vi cp-skadade skulle göra det. Nån gång i tonåren minns jag hur min psykolog började fråga ut mig hur jag mådde. Jag berättade om ditt och datt (vilka de nu är), då psykologen avbröt mig med frågan: Hur kan du vara så glad, du verkar må så bra, etc… Hon bara öste på med frågor. Så det blev ombytta roller, jag fick uppmuntra henne att se det postiva i livet, att vara tacksam för det vi har. Efteråt sa hon: tack att du lyssnade.

Lite kul va, men det var inte det jag skulle säga. Jag vill slå ett slag för psykologerna. Eller kanske snanare för fenomenet att söka hjälp. Detta är lite tabu i Sverige. I Amerika har oerhört många sin egen psykolog de besöker för att berätta om sina problem, utvärdera och komma vidare. Om man är sjuk, då kan man frimodigt säga det, men säger man att man mår dåligt psykiskt, blir man ibland utfryst socialt, och människor börjar direkt bete sig annorlunda. Jag tror vi behöver ett annat klimat – där man naturligt kan snacka om sina problem. För sanningen är att vi alla går igenom ett och annat, och det är väldigt jobbigt att bära själsliga bördor själv. Så hittar du ingen bra psykolog, börja med att ha en vän som du kan anförtro dig till. Som kan lyssna.

I veckan har jag föreläst med ett assistansbolag och då får man höra uppmuntrade historier om människor som lever ett rikare liv pga av assistenter. Detta är ett priviligium som vi har i Sverige. Ni assistenter har ett viktigt jobb. Här kommer lite några tips hur man är en bra assistent.

1. Ta inte över situationen, du bestämmer inte.

2. Se den du är assistent för mer än “handikappad”.

3. Va inte onödigt överbeskyddande.

4. Tala normalt.

5. Våga skämta, skratta och ha kul.

6. Tumma inte på integriteten.

7. Ditt mål borde vara att bli överflödig

Idag bär det av igen. Ska hålla en föreläsning för Assistansbolaget i Västervik och imorn i Vetlanda. Ska oxå träffa studieförbundet Bilda för att prata om samarbete på olika sätt.

Ikväll har jag en punkt i föreläsningen som heter ATT LEVA SITT LIV. Där talar jag om att inte bara fylla sitt liv med dagar, utan fylla sina dagar med liv. Livet är inte till för att besöka eller sitta i väntrummet till. Livet är nu. Livet är här. Livet är idag. Livet är varje mun av en välbryggd latte:) Livet är också att försöka hjälpa andra – inte bara leva för sitt eget bästa.

Tänk om Zlatan skulle bestämma sig för att sluta med fotboll och bli rörmaokare. Inget fel på rörmokare men nog hade man undrat. Hans talang är fotboll. Vad är din talang. Jag tror alla har en. Tänk att hitta det man vill och älskar och sedan göra det resten av livet – är det möjligt ? Vet inte , men det är värt ett test.

Jag talar också att det handlar om att leva SITT liv. Inte jämföra sig. Inte vinna över någon annan, utan tävla för att bli den bästa du. Du är ett orginal – dö inte som en blek kopia.

Hörs på onsdag igen. Nu bilen genom småland…

Igår var en härlig dag. Efter 7 timmar i den hyrda bilen (en golf) kom jag äntligen till Lidingö. Tack du snälla stockholmare som gav mig vägbeskrivning. Utan dig hade jag hamnat i Västerås… Föreläsningen gick ok, men jag var lite seg efter bilresan. Men det var uppskattat och det satt kungligheter i publiken. Folke och Christina Bernadotte var där och vi snackade lite efteråt. Trevligt par. (Han talade exakt som Hans Majestät..)

Sedan åkte jag raka vägen till FLOPP COMEDY. ja nästan, jag hittade inte då heller så jag frågade några. En del bara gick förbi mig och låtsades som jag inte fanns. Fick en klump i magen och var nästan på väg att strunta i stand upen.

Men i gengäld hade jag världens bäste gig!!! om du frågar mig. I alla fall 99 % av min kapacitet låg jag på. Otroligt kul. Jag fick med publiken efter första skämtet och sedan hade jag dem ända tills jag gick av scenen. Jag kunde hålla på i evigheter kändes det som. Jag måste bara satsa lite mer på stand up alltså. Tack alla som gjorde kvällen till ett minne för mig – love you… Tack oxå Lasse Nilsen för snacket utanför, lyfte mig. Du var grym!

Så ge inte upp när du möter jobbiga saker – kanske himlen (stand up klubben) ligger runt hörnet

Nu fredagsmys med frun och två vännner. Hörs.

Nu åker jag till Stockholm för en föreläsning och en stand up. Så har ni inget att göra kväll, kom till FLOPP COMEDY på kungstensgatan 41 kl 20.00. Då står jag och skojar…

Idag står det på aftonbladets löpsedel (ungefär): “Känner du dig tött och hängig. Kan vara okänd sjukdom, tusentals drabbade.” En del skrattar åt det medan andra direkt får en klump i magen – kanske jag är en av dem. Okänd sjukdom, det låter värre än allt…

Jag läste detta från en kolumn – tyckte det var rätt slående…

Ibland när det ömmar lite i magen – ni vet, nere i höger maghörn – brukar jag tänka “det är säkert blindtarmen” och sedan går jag runt och är nervös och tänker att “det där var förvarningen, snart brister väl hela skiten“.
Om jag känner samma sak i vänster maghörn tänker jag inte “skönt att det var på vänster sida och inte blindtarmshöger“. Jag tänker “jag är säkert en sådan som är spegelvänd inuti, det är säkert min freak-blindtarm som gör ont och snart brister väl hela skiten“.

Jag kan ärligt säga att jag ibland är hyprokondrisk. Jag hade under ett år problem med magen och trodde både det ena och andra. Sedan förståd jag det var träningsverk för att jag talade så mycket. (står lite böjd då…) Jag var nära att bli deppig. Jag tappade ork och jag tänkte hela tiden i negativa cirklar. Varenda litet symptom blev en bekräftelse på att det var riktigt illa ställt.

Det är förrädiskt att hålla på att tänka man har någon hemsk sjukdom. Kolla upp det, är det inget – gå vidare och tänk inte mer på det.

Någon har sagt att 90 % av de vi oroas av inträffar aldrig. Och man kan faktisk bli sjuk av att tänka sjukt.

Har du märkt det händer saker i livet som man inte alls räknat med. Ibland flera gånger om dan. Men jag är ändå ingen fatalist i den mån att allt blir som det blir, oavsatt vad jag gör inte inte gör. Mycket i livet handlar om att välja. Välja hur man ska se på sig sig. Välja hur man ska se på livet. Och välja hur man ska se på problem.

Därför gillar jag inte uttryck som “Det blir som det blir”, eller “Den som lever får se”. Tror man att slumpen är en bättre coach än sig själv att föra sitt liv framåt.

Har du hört uttrycket “Typiskt mig att …” och sedan kommer ofta någon negativ grej. Tänk om vi skulle byta ut det mot “Typiskt mig att må så bra…”, eller “Typiskt mig att ha ett sånt bra liv…”. Inte på ett kaxigt sätt men på ett skönt, avslappnande, förväntansfullt sätt.