Det bästa med människan är att hon kan förändras. Det gör oss unika – vi kan fatta beslut som för oss fram i livet. Detta kan inte djur i samma utsträckning – har ni sett en gorilla som tänker; nä, jag behöver bli lite gladare…

Man är inte dömd till en negativ inställning och attityder man kan hamna i. Jag tror inte på kommentaren “Jo men jag är sådan här… Man kan få nya tankebanor som resulterar i en ny fräsch inställning till sitt liv. Ingens öde är att göra det minsta möjliga av sitt liv. Ingens öde är att tycka livet är kass. Jag utmanar till att ta till dig ordet förändring – Alla kan förändras. Alla har pontential att leva världens bästa liv, utifrån sina förutsättningar.

Vilka fem förändringar ska du göra det närmaste året för att ditt liv ska ta nya höjder?

I min serie om myter om handikappade är : “Handikappade är bara till problem ” en av de nyaste jag har med i mina föreläsningar. Om man ska tro media är vi mer objekt än subjekt, mer mottgare av hjälp än aktörer. Mer tyck som om – fenonem än lyckliga människor.

Men… Kan människor vara till problem?

Alla har ett värde, det tycker alla. Men när jag säger att alla också KAN GE ETT VÄRDE, då funderar några. Jag har mycket mer att säga om detta men måste åka till Malmö nu. Fortsättning följer…

Sitter på hotellet i Sundsvall efter en föreläsning. Det gick bra. Punkterna om normaliserig och integration landade fint. Jag frågade vem som vill bli normal. Inte jag kontrade jag med, det verkar lite tråkigt. Sedan sa jag att jag hade läst att den normala svensken enligt statistiken har 1,6 barn. Konstigt jag har aldrig träffat nån som har det. Undrar vad ett barn som är 0,6 ser ut… Sedan sa jag att integratinsbegreppet måste förnyas. Det kan inte användas för att vingklippa människor. Att få in dem i en box de inte bett om att få vara i. Vi behöver inte fler lika människor, vi behöver mer unika. Jag hörde en säga så här : Bästa sättet att passa in är att sticka ut.

Go natt från ibis, sundsvall

En reporter från Arvika mailade mig och skrev så här

Tyckte det var fantasktiskt. Tack !

Jonas,
Varje fredag skriver jag en egen krönika “Dagens perspektiv”.

I morgon kan man läasa det här i krönikan.

mvh

Jan

En samhällsförbättrare
Jag har fått en ny hjälte. I måndags kväll lyssnade jag till 30-årige Jonas Helgesson när han berättade om ett liv och en vardag som är en enda lång utmaning. Och en utmaning som han älskar och som gör honom så levande, så nyfiken och så envis.
Jonas fick ett 40 minuter långt andningsuppehåll vid födseln, vilket skapade en förlamning i hans hjärna, och den cp-skadan gör att hans kropp ofta lever sitt eget liv. Han har en vänsterhand som inte kan uträtta värst vettiga saker, som han uttryckte det, men som är som gjord för att spilla kaffe och andra drycker.
Eller som när han tackade nej till sin assistent när han började på högstadiet. Vad det innebar insåg han fullt ut när det var dags att själv bära brickan med skolmaten till bordet. Fyra gånger tappade han brickan och blodpuddingen och sylten for åt varsitt håll. Fem gånger ställde han sig på nytt i matkön och – yes! – femte gången klarade han sig fram till matbordet och fick äntligen äta.
Tänk själv att som sjundeklassare, inför hela skolbespisningen, våga misslyckas gång på gång. Det kallar jag mod och enorm envishet. Så handlar en ung man som bestämt sig för att leva sitt liv utan ursäkter.
Han har nästintill växt upp i en rullstol, fått hjälp med det mesta i vardagssysslorna, fått använda specialgjorda stolar, bestick, muggar, skenor att lägga i benen och först i tioårsåldern kunde han göra sig förstådd.
Som tonåring ifrågasatte han sin egen identitet och ville helst byta kropp. Men föräldrar som inte såg några begränsningar, en urstark egenmotivation (som växte fram) och mycken träning skapade den Jonas Helgesson som i dag reser Sverige runt som föreläsare, stand-up-komiker, författare och cp-skadad.
Hans vardag, som ung företagare, nygift och framgångsrik i sitt arbete, är självfallet inte utan skuggsidor. Men det är vi hans medmänniskor som skapar dem med våra attityder. Våra förutfattade meningar som gör att vi klassar människor efter bl a deras förmåga att gå och tala. Att inte se förbi handikappet och i stället se varje individs unika möjligheter.
Det är en självklarhet, denna förståelse, när man lyssnar en kväll till Jonas Helgesson, svajig och ryckig, men verbal, rolig och träffsäker. Men hur ger vi den okände vi möter i vardagen samma chans?
Lyxen att vara anonym är inte förunnad en människa med cp-skador. Det är en stor påfrestning att alltid ha allas uppmärksamhet och som Helgesson uttrycker “vara ett levande studieobjekt”.
Jag unnar alla människor, som möter handikappade i sitt arbete, en kväll med Jonas Helgesson. Då hade de förstått vikten av att se de handikappade på ett annat sätt än vad som görs i dag.
Se dem som människor, inte som brukare. Varför denna avhumanisering? I det nya informationssystemet (Magna Cura) inom den kommunala vården, talar man om brukare.
Som en tillgång i stället för en belastning och människor vi visar förtroende för i stället för att överbeskydda dem.
Måndagskvällens möte hade jag unnat Sten Fransson, Sören Palm och andra inom den sociala omsorgen, som fått en speciell inbjudan.
Lyssnar vi till Jonas Helgesson kan vi göra vårt samhälle ännu bättre!

Det var ett tag sedan jag skrev här. Här haft fullt upp med att cykla på ven och föreläsningar i Malmö, Lund, Arvika och Karlstad. Mycket roligt och givande att tala på olika events. I Arvika och Karlstad träffade jag på många handikappade som jag hoppas jag fick uppmuntra.

Särskilt bra gick bära-brickan liknelsen. Där berättar jag att jag hade assistent ändå till högstadiet men då fick jag frågan om jag ville testa på utan. Klart jag ville men tänkte inte på att min assistent hade burit brickan i matsalen varenda dag. Där stod med spastiska ryck och dålig balans men banga ur kunde ju inte göra så jag börjaade sakta gå mot bordet med tallriken med blodpuddingen. Efter halva vägen tappade jag alltsammans och blodpuddingen rullade iväg… Vad skulle jag göra? Jag fick en idé. Jag ställde mig sist i kön och låtsades som ingenting. Jag fick en blodpudding till som fick samma öde som den förra – den rullade iväg…

Den femte blodpuddingen lyckades jag bära till mitt bord. Vilken seger! Den bästa dagen i mitt liv, ja om man inte talar om den dagen jag gifte mig vill säga. De är ungefär lika lyckliga… Men, säg inte det till min fru

Faktum är att alla kan ha en “blodpuddingen på golvet” -tid när man vill lära sig något nytt. Förändring kräver ansträngning.

Jag har en härlig vecka framför mig. Tre föreläsningar med ca 600 st åhörare totalt. Vilken glädje att tala för så många. Imorn är tydligen en del politiker i Göteborg som också ska lyssna. Det gör mig lite nervös. Politiker har en tendens att inte ta in individens berättelse, de behöver alltid kompromissa åt alla möjliga och omöjliga håll. Men inställningen mot handikappade hoppas jag de kan ta in och jobba vidare med.

På torsdag ska jag tala för alla som jobbar med handikappade barn i alla kommuner i skåne. Oj. Vem kunde tro jag skulle få chansen att göra detta. Jag bockar och bugar. Jag hoppas jag kan bidra med positivitet och energi i dessa frågor.

Hur orkar du allt?? kanske nån undrar. Jag läste att människokroppen är skapad att gå 5 mil varje dag. Så nog orkar man mer än vad man tror.

Skickar med ett citat:

Det är vårt eget fel när vi är så glada, det finns ju så mycket att gå ner sig för…

Känner ni till Roger Bannister ?

Han var den första som sprang en engelsk mile under 4 minuter. Det skulle vara omöjligt enligt läkare och forskare. Kroppen tål inte det sa man. För stor påfrestning. Men 1954 gjorde han det. 3 år efter hade 25 st klarat det.

Detta i kraften i exempel. Vi behöver bra exempel som gör det omöjliga möjligt. Då hjälper vi andra att också klara av det!