Läste ett citat idag:

“Lyckan är som en ton som klingar genom vardagen.”

Ofta letar vi efter lyckan i det stora och märkvärdiga. Men lyckan finns ofta precis där i vardagen, om vi vågar släppa tanken en sekund på vår handlalista, på att bilen ska besiktigas, att elementet ska lagas, och bara lyssna till livets rytm. Tror livet sjunger kärlekssånger över dig!!

Fick en tanke nyss. Är vårt liv som att åka buss eller tåg. Jag reser rätt mycket och jag har gjort iaktagelsen att när man åker buss går man bara dit och HOPPAS man får plats. Men på tåg har man vanligtvis en PLATSBILJETT. Man har en ÖVERTYGELSE att man kommer med.

Hur många ser inte livet som en bussresa… Man hoppas det ska bli bra. Om jag hade den taktiken hade jag troligtvis legat i sängen flertalet dagar. Jag kan inte hoppas, jag måste ha en övertygelse. Om jag tror jag har “en platsgaranti” i livet blir det lättare att leva. Då har jag en plats att fylla som bara är tänkt för mig…

Vi har fått vår första Cp-skadade akutläkare i Sverige. Det tycker jag är så häftigt! Hon hade pinsamt lik historia att berätta som mig själv när jag läste på lärarutbildningen. Bara efter tre dagar kallades denna kvinna in till ett möte där de uppmuntrade henne att utbilda sig till något annat.

Det här är ett stort steg tror jag. Det kan vara en dörröppnare för andra handikappade att utbilda sig till DET DE VILL, inte det som det förväntas av dem.

Läs ett reportage i dn här

Idag var jag och talade för en gymnasieklass. Alltid lika roligt att tala till ungdomar. De är med, frågar, skrattar (idag var det en som grät…) och visar oxå när de inte hänger med…

Framförallt är ungdomar inte färdiga, de är på vandring, de är öppna för nya tankar. De formas. Att då få va med och inspirera till en god självbild och se alla människor som olika och unika, är så härligt!

Det finns många myter kring handikappade. Jag har börjat skriva en bok om just detta. Får se om och när den blir färdig.

En av de mest klassiska myterna (fast inte den mest centrala kankse..)är att alla handikappade skulle gilla dansband !?? Jag har märkt att man delar in handikappade i två grupper. Den ena gruppen är de som gillar kicki danielsson, den andra är de som ÄLSKAR kicki danielsson.

Jag tycker det är fascinerande att så många gillar dansband. Själv tycker jag att man inte kan gilla sån musik innan man fyllt 55 år…

Denna myt stämmer dock inte. Många handikappade gillar riktig musik också:)

Igår var jag i en full missionkyrka i Moholm och hade en föreläsning om handikapp och inspiration. Det var 140 st, god stämning och jag sålde alla mina 28 böcker jag hade med. Mycket nöjd och tacksam.

Det bästa är alla samtal efteråt när människor delar sina liv, en del som har handikappade barn vill ha råd och tips. Jag känner med dem som har det mycket svårare än jag. Det lilla jag kan ge av medkännande och en dos livslust vill jag verkligen ge. Alla har ett värde och alla kan ge värde!

Idag bär det av till Hjo.

Jag hörde en märklig berättelse på radion. För ett tag sedan försökte en kvinna ta sitt liv framför en tunnelbana i Stockholm. Men hon lyckades inte. Hon överlevde. Hon hade svår ångest och ingen livslust, därför detta steg ut mot döden.

Men efter hon hade blivit av med båda benen, kände hon att livet kom i en annan glans. Fashinerande. Oväntat. Hon började se saker hon aldrig sett förut. Hon började uppskatta detaljerna i tillvaron.

Nu menar jag inte att alla ska hugga av sig benen för att bli lyckliga, men kan det vara så att människor som är ”friska” tar så många saker för givet som inte en handikappad gör. Livslust kommer när man ser sitt liv som en bonus. Som en gåva man har fått utan att ha förtjänat det.

Visste ni att Brumma i Bamse har damp. I en intervju med Rune sa han att anledningen till att han valde att Brumma skulle ha detta handikappet var att visa att alla är olika. Bra tanke förvisso men nu kommer det absurda. Den enda “scenen” det sägs att Brumma “inte är som oss andra” är när hon sitter under diskbänken?! Jag tycker detta är så roligt. Akta dig att sitta under en diskbänk, kan du ha damp…

Jag träffade på min favorit kassa-beträde i mataffären idag. Hon frågar alltid om jag har lov från skolan. Jag har försökt säga att jag har eget företag men hon verkar inte riktigt förstå… Jag gillar henne för hon är alltid snäll och glad men hoppas hon kan få möjlighet att komma på en föreläsning jag har så hon fattar jag inte är gymnasie-elev…

Måste också berätta att jag för första gången lyckades pruta idag. Jag köpte en kaffemaskin till kontoret och den jag ville ha var slut, så jag frågade om jag kunde köpa den som stod uppställd. Jag såg den var lite repig så jag började pruta. Och det gick… Jag blev överraskad själv. Detta är en dag av seger!!!

Igår fick jag veta att jag ska medverka på samma inspirationsdag´som Bert Karlsson. Vaa??!! En skum känsla infann sig. Det låter surealistiskt, jag och Bert…

Ändå ser jag upp till honom för hans entreprenörs-anda. Säga vad man vill om Bert men han är inte en som bara snackar, han gör. Sådant ger mig respekt.

I Sverige är ungefär 500000 st med i någon slags handikapporganisation. Det är lika många som spelar fotboll aktivt i någon klubb.

Om man jämför hur många tidningsbilagor, internetsidor och tv-program som handlar om fotboll och hur många liknande som handlar om handikapp förstår man rätt snabbt att intresset för de både inte är lika stort.

Jag är ingen förespråkare för fler handikappprogram på tv (det sista handla mest om dansband tyckte jag) men iaktagelsen säger ändå något om hur man fördelar utrymmet i media. Och vare sig man gillar tanken eller inte så präglar media mycket hur vi tänker. Någon har sagt att ”syns man så finns man”. Det som inte syns i media, verkar tyvärr tendera att avmarginaliseras i samhället.

Jag skulle vilja påstå att vi behöver fler handikappade mitt i samhällets mitt och i rampljuset. Exempel som syns. Vi skulle behöver fler politiker som är handikappade, fler företagsledare som är handikappade, fler artister och i alla fall en Tv-kändis. Då tror jag vi hade sett annorlunda på handikappade.

Så jag välkomnar den debatten vi har sett de senaste dagarna både i morgonsoffan och aktuellt, där det diskuteras hur handikappade blir nekade arbete gång på gång. Bring it on. Det är tid för en ny tid – där alla människor inkluderas och får en chans att arbete med det som man gillar.

Idag åkte jag buss hem från jobbet. Alla säten var fulla så jag ställde mig där framme bredvid det vänstra sätet – ni vet det som på ett alldeles tydligt sätt är reserverat för pensionärer och handikappade.

Där stod jag säkert 5 minuter av bussresan när plötsigt hon som satt på det nämnda sätet hastigt reser sig, ställer sig bredvid mig och manar mig att sätta mig. Så här långt är allt i sin ordning – en snäll kvinna erbjuder sin plats till en lätt obalanserad handikappad.

Men här tar storyn en vändning. Jag sätter mig inte utan står kvar!!! Kvinnan fortsätter med blickar och checka utryck mana mig att sätta mig. Men jag står kvar och ler. Egentligen skulle jag sagt nåt men jag orkar inte alltid försvara mina handlingssätt.

Under resten av resan är stämningen tät. Både jag och kvinnan står bredvid det tomnma sätet. Hon tittar på mig när hon inte tror jag ser henne. Hon måste undra vad jag är för filur. Det är just det jag vill.

I dag fick jag kanske den största förfrågan jag har fått. Barncancerföreningen ville att jag skulle tala på deras årsmöte. Vilken förmån…