Titta gärna in min nya hemsida, jag är väldigt nöjd med den, handikappvänlig och snygg

www.jonashelgesson.se

Jag vaknar inte varje dag och ropar överraskande: NEJ, jag är Cp i dag igen… Min cp-skada är ingen chock för mig. Jag har snart levt 30 år med den. Men ändå säger jag ibland på mina föreläsningar att det enda handikappad jag har är det i golf. Betyder detta är jag är schizofren?

I hela mitt liv har jag försökt att inte iblanda ihop mitt handikapp med mig själv. Jag vill inte växa samman med det. Det får inte bli min fulla identitet. Jag vill inte säga att jag är en Cp-skadad kille, utan snarare en kille med en Cp-skada. Det är för mig en avsevärd skillnad.

Jag kan bli sur när man utan vidare associerar mig med är mitt handikapp, med det jag inte kan, mina begränsningar och mina kroppsliga defekter. Det händer mig i princip varje dag. Människor har en tendens att se till det yttre.

Nyligen såg jag ett TV-program där det debatterades fosterdiagnostik. Efter programmet hade jag svårt att sova. Jag låg och tänkte på vad som egentligen hade sagts och om jag verkligen hade fattat argumentationen rätt.

Hade jag hört människor i svensk TV år 2007 förespråkat ett bortväljande av foster som misstänks ha kroppsliga defekter? Nä, jag måste ha missuppfattat alltsammans.
Jag hade nog inte lyssnat till hela resonemanget. Så måste det vara.

Men tankarna försvann ändå inte. Funderingarna inpå nattimmarna gick till mitt eget liv. Tänk om mina föräldrar hade valt att inte låta mig födas bara på grund av mitt handikapp. Ja men, säger vissa, du är ju cp-skadad, det är klart man inte skulle välja bort dig. Detta handlar ju om hemska sjukdomar, sådana som det inte finns något värde i att ha. Människor som kommer lida hela sina liv. Är det då inte lustigt varför den senaste tidens debatt har handlat om Down syndrom, ett handikapp som inte behöver betyda ett lidande liv. Vem vet vad som är nästa steg. Räcker det att man är allergisk för vindruvor för att ifrågasattas existens i framtiden?

Man har börjat gå på en väg som kan leda oss till ett samhälle där de bästa genetiska modellerna plockas ut. Där alla med handikapp tenderas ses som främlingar och misslyckanden. Risken är att utopisamhället blir för nära verklighet. Är det det vi vill? Är det inte just variationen av människor som förgyller världen?

Att göra karriär har aldrig varit så älskvärt och populärt som nu. Man är beredd att ge upp det mesta för att “komma upp i smöret”. Det talas t.o.m. om kändiskarriär, att göra en karriär bara på det att man är sk. kändis.

I och för sig tycker jag inte det är något fel att ha ambitioner för jobb, och att gå in för arbetet man har, men ordet karriär har jag svårt för. Det smakar lite egoism och ytlighet.

Jag drömmer inte om att göra karriär. Jag drömmer om att se andra göra karriär. Är det inte samma sak, säger nån… Nä, jag tror skillnaden ligger i detta: Att vara givande, inte tagande. Att göra någon annan lycklig, inte bara sin narcissistiska ådra eller sin ändå rätt feta plånbok

Är nu tillbaka till vardagen och jobbet efter en underbar jul tillsammans med min älskade fru, familj och vänner. Det nya året firades in på ett vattentorn i centrala Göteborg där himlen täcktes av glada färger.

Även om förra året var grymt bra tror jag detta komer bli ännu bättre. Vad ska hända detta året då? Vet inte om jag är en nyårslöftes-kille men mål och visioner råder det ingen brist på. Tvärtom, jag vill för mycket, samtidigt.

Man ska inte ta för givet sin hälsa och jobbiga omständigheter råkar alla ut för, men jag har saker jag vill uträtta i mitt liv. Jag vill förändra, jag vill påverka, jag vill lämna ett avtryck. Jag vill inte fylla mitt liv med dagar utan mina dagar med liv!

Dessa tankar fyller mig just nu… (förutom att göra det jag redan gör med föreläsningar, stand up och annat)

Tänk att starta en fond för handikappade barn i länder där samhället inte bryr sig.

Tänk att spela in en film som ger livslust, hopp och tro på varandra

Ja, ni förstår, jag är knäpp. Jag vill rätt mycket. Dessutom kan en del låta väldigt amerikanskt. Men något driver mig. Någonting på insidan som är trött att människor sätts in i fack, trött på allt negativt som händer runt omkring oss. Trött på dåliga förebilder. Trött på att många ger upp det äventyr som kallas “sitt liv”.

Låt oss starta en motkultur, en positiv revolution. En rörelse som tror på människan och allt pontential hon har. Inte glättigt, men äkta. Inte överdrivet, men genuint.
Låt oss vara med och bli del av lösningarna, inte problemen!